fredag 18 december 2009

Jag fixade det!!!

Det är ingen hemlighet att jag sen i somras kämpat för att bli av med de extrakilon jag lyckats samla på mig under ett antal år. Närmare bestämt 8 år.
Efter semesterbilderna i somras bestämde jag mig. Måttet var rågat, nu fick det vara nog, den person jag såg på korten var inte den jag ville vara.
Den 1 augusti började min målmedvetna kamp för att minska kilona, framför allt de kilo fett jag hade. Jag var inte intresserad av att testa någon mirakelkur som bara skulle göra att jag tappade vätska i kroppen och som så fort jag slutade med dieten skulle få mig att gå upp i vikt igen.
Jag var ute efter något mer bestående.
Därför började jag träna. Jag tränade mycket och jag började sakta men säkert bli av med några kilon. Som den otålige person jag är, tyckte jag att det gick alldeles för sakta med tanke på insatsen. Dvs alla svettiga träningspass.
För att öka på viktminskningstakten slutade jag att äta godis, kakor och efterrätter i början av september.
Då hände det saker, kilo efter kilo försvann. Det roligaste är att de flesta av dessa kilon var rent fett.
Nu har det gått 20 veckor sen jag började träna och jag har gått ner nästan 12 kilo!
Träningen har mestadels bestått av löpning, crosstrainer och styrketräning men även stavgång och vanliga promenader. Fem till sex dagar i veckan har jag tränat. Mestadels på mornarna eftersom det varit enklast för mig att hitta tiden då.
Det är en sådan befrielse. Helt plötsligt kan jag tycka att det är skönt att springa, men det är ju inte så konstigt, jag har ju 12 kilo mindre att bära på.
Jag är så glad över viktminskningen men också att jag förbättrat konditionen.
Förra vecka sprang jag en mil på 58 minuter. Det var första gången jag sprang en mil och jag är jättenöjd med tiden.
Nu har jag nått min målvikt och det som återstår är att se till att bevara den.....jag ska fixa det också!!!

Två veckors ledighet!

Äntligen är det dags för lite långledighet efter en låååång höst utan längre ledighet.
En höst med turbulens och ovisshet på jobbet. Nu är ovissheten borta för ett tag och det är fullt upp med det projekt jag är involverad i på jobbet.
Därför känns det extra skönt med lite ledighet så här kring jul och nyår.
Eftersom jag har rätt många föräldrapenning dagar kvar på både Carl och Henry har jag valt att ta ut lite sådana. Man vill ju inte att de ska brinna inne...
Så nu väntar hela två veckor av ledighet och umgänge med min familj.
Kanske blir det lite jobb under dessa veckor men då hemifrån och de tider som passar mig. Det är svårt att släppa helt.....
Resten av tiden ska jag bara använda till att träffa min familj, släkt och vänner. Och såklart bara vara och inte göra någonting, bara göra det som faller en in.
Jag hoppas på fint väder så vi kan vara ute mycket.
Lite träning hoppas jag kunna få till också.
Så det blir nog inga problem att fylla dagarna.....

söndag 29 november 2009

Min dag på Carl & Henrys förskola


Onsdagen den 25 november hade jag lovat att hälsa på på Carl & Henrys förskola Sjöglimten. Egentligen var det sagt att jag skulle vara där en hel dag men det fick bli en eftermiddag, jag måste ju jobba också. Klockan 13 anlände jag till förskolan och Carl som hade väntat jättelänge ropade "Här kommer min mamma och hon är såååå coooool". Sånt värmer kan jag lova. Henry blev också väldigt glad att se mig men blev lite mer svartsjuk när de andra barnen ville prata med mig. Carl & Henrys förskollärare Karin hälsade mig välkommen och berättade att de var två man kort under eftermiddagen. Därför var de extra glada att jag skulle hälsa på och hoppades att jag skulle vilja hjälpa till lite. Självklart ville jag det, utan att egentligen veta vad jag gav mig in på. Eftersom förskolan anammar utomhuspedagogik skulle eftermiddagen spenderas utomhus. Karin åkte hem och kvar blev jag med förskollärare Anna. Eftermiddagen gick rasande fort. Barn skulle lekas med, kissas, bajsas, hållas varma och ges mellanmål. Det var jättekul att se Carl & Henry i sin miljö som de ändså spenderar en hel del tid på. Det var också jättespännande att träffa deras kompisar. Förskollärare Anna hann jag inte byta så många ord med. Men jag är glad att det finns så många som vill jobba med våra barn och jag är imponerad över det jobb de utför. Vilket tålamod och pedagogik de måste besitta. Jag var helt slut efter min eftermiddag på dagis. Jag somnade i soffan efteråt. Men väldigt lycklig för att ha fått vara med. Jag kan fortfarande höra Carl & Henrys kompisar ropa "Carl & Henrys mamma Anna" efter mig......


fredag 20 november 2009

Jag är stolt över min lillebror!

Jag har en lillebror som är väldigt speciell. Han heter Marcus och är två år yngre än mig.
Han kom till Sverige när jag var 8 år och således han 6 år. I flera år hade jag längtat efter ett syskon. Tänk er känslan att sen äntligen få det.
Han är som alla barn en gudagåva och en underbar lillebror.
Marcus och jag är oerhört olika som människor men har ändå ett väldigt nära och starkt band. Och då pratar jag inte om blodsband eftersom vi inte är biologiska syskon. Utan jag pratar om ett band som stark trots att vi inte ses så ofta. Anledningen till att vi inte kan ses så ofta beror på att Marcus bor utanför Umeå. Dvs en bra bit bort från mig.
Våra starka band kan kanske förklaras med vår bakgrund som adopterade. Med samma bakgrund och samma undringar blir man kanske nära.
Jag vet ingen som har en sådan kämparanda och glöd som Marcus. Sånt som andra drömmer om och pratar om förverkligar han. Väldigt många gånger har jag varit avundsjuk på hans driftighet och energi och förmåga att se möjligheter i allt han företar sig.
Själv är jag lite mer av den personligthetstypen som vill ha lugn och ro och trygghet. Jag är alldeles för feg för att ge mig på projekt som jag inte känner att jag kan försörja mig på.
Marcus har varit som en kameleont genom åren. Ena stunden är han miljonär och lever därefter för att nästa stund kunna leva på nästan ingenting.
Hans projekt för stunden är att i Hällnäs driva en bensinmack där han och flickvännen ska ha café, servicebutik och bed & breakfast. (http://www.stop363.se/. OBS! är under konstruktion. Läs också artikeln http://www.vk.se/Article.jsp?article=313478&8)
Marcus berättade för mig att samtliga han rådfrågat om han skulle köpa macken eller inte hade avrådit honom från det. Det blev såklart en trigger att lyckas.
Jag beundrar det, att våga och stå på sig och sen kämpa av hela sitt hjärta för att lyckas.
Och som sagt det som andra drömmer om lyckas Marcus med.
Jag är så stolt att ha Marcus till lillebror!
Lycka till nu Marcus och Lisa med ert projekt.
Jag hoppas jag snart kan komma och gynna er verksamhet......

måndag 16 november 2009

Jag avskyr cancer och jag saknar Jeanette!

Idag fick jag ett tungt besked att en gammal vän till mig som tidigare brottats mot cancer tyvärr har fått tillbaka denna elaka sjukdom.
Jag lider med honom och hoppas och ber att han ska ha styrka och kraft att orka sig igenom ännu en period av medicinering med allt vad det innebär.
Och inte minst att han till slut vinner mot cancern så han får bli fri och må som han förtjänar.
Tyvärr väcker detta tunga besked även gamla sorgliga minnen.
Jag tänker på min bästa vän Jeanette som för 11 år sen fick bröstcancer. Jag kommer aldrig någonsin glömma den dagen hon ringde och berättade. Och inte de efterföljande fyra dagarna heller. Varje dag, fem dagar i rad ringde hon och berättade att de hittat cancer på något nytt ställe. Det var brösten, levern, lymfkörtlarna, blodet och skelettet. Hon fick domen att hon inte skulle överleva cancern. Hon levde tre år med sin cancer. Tre år av smärta men också av en beslutsamhet att leva livet varje dag som om den var den sista. Något som vi friska människor ofta är dåliga på att anamma.
Nu är det snart 8 år sen Jeanette gick bort och en dag som denna blir det att man tänker lite extra på henne. På allt roligt vi haft, vilken fin vän hon var och hur mycket glädje hon spred.
Jag saknar henne så mycket....och jag avskyr verkligen cancer!

måndag 9 november 2009

Tre mässor i en!

Söndagen den 8 november hade jag och Ulrika bestämt att vi skulle åka till Älvsjö och besöka hälsomässan som gick av stapeln då.
Samtidigt som hälsomässan hade man en mat & vin samt båtmässa. Man kunde köpa en kombibiljett som gjorde det möjligt att besöka alla tre mässor.
Vi åkte hemifrån Linköping vid 8 för att kunna vara framme när mässan öppnade. Tyvärr krånglade mina linser och när vi kom till Norsholm gick höger lins sönder. Det var bara att vända hem igen och hämta nya linser och för säkerhets skull glasögonen också. En timme sena var vi på väg igen.
Anledningen till att vi hade lite bråttom iväg var att jag skulle hem och fira fars dag samt min och Tores 6-åriga bröllopsdag senare på eftermiddagen/kvällen.
Vi kom fram vid klockan 11 och började med hälsomässan. Jag tycker vi var rätt systematiska så vi såg allt som visades. Det var en salig blandning av spikmattor, naturgodis, krämer, träningskläder, böcker, tidningar och mycket mera.
I stora salar var det träningspass med kända instruktörer. Vi stack in huvudet i en av salarna och såg Martin Lidberg.
Vi såg flera kändisar som Anna Skipper, Blossom Taiton, Tomas & Simon, OBH Nordica mannen och kanske någon som jag redan glömt.
På hälsomässan fyndade jag lite böcker av Fredrik Paulún. Jag älskar kokböcker så jag köpte tre kokböcker skrivna av honom för 100 kronor. Det kallar jag fynd.
En hel del gratis tidningar delades ut och de tog vi tacksamt emot.
Efter ett par timmar och en nyttig smörgås senare entrade vi mat & vin mässan i hallen brevid.
Mitt första intryck var att det var väldigt seriöst uppbyggt. Det bjöds på en hel del goda smakprover. Tyvärr provade vi inte några viner....
Även här kunde man fynda bland olika produkter. Vad kan jag inte skriva eftersom en av dem ska bli en julklapp....
Kokboksfantast som jag är blev det försås även ett bokinköp här.
Med fyra böcker att släpa på blev det lite tröttsamt på eftermiddagen. När klockan var ungefär 15:30 började vi känna oss nöjda. Vi tog ett snabbvarv på båtmässan innan det blev hemfärd.
Jag tyckte det var ett jättebra upplägg med tre mässor i en. Roliga teman och bra anordnat.
Nästa år kanske vi åker en fredag eller lördag så vi kan smaka lite viner också.
Vid 18:30 var jag hemma igen och där väntade mina föräldrar och familj på att fira fars dag och bröllopsdag. En härlig avslutning på ännu en händelsfull helg!

söndag 1 november 2009

Träff med barndomsvänner

Den här helgen hade jag vikt för att träffa mina barndomsvänner Karin, Linda, Heléne och Maria.
Karin och Heléne har jag känt i 35 (!) år. Vi har vuxit upp på samma gata i Kimstad, Ängslyckevägen.
Linda och Maria bodde lite längre bort, men fortfarande i samma område, därför lärde jag känna dem några år senare.
Vi har genom åren gått på samma förskola, grundskolor, högstadieskola och även gymnasium.
Efter gymnasiet skildes våra vägar. Vi gick alla åt olika håll men har ändå lyckats behålla kontakten.
Nu bor Karin och Linda i Stockholm och Heléne och Maria bor i Norrköping och själv bor jag ju i Linköping sen två år tillbaka.
På senare år har vi haft som tradition att träffas varje år dagen innan julafton. I början träffades vi på stan i Norrköping men oftast vara det hysteriskt mycket folk ute och det vara svårt att få plats på favoritfiket, Lindahls.
Därför har det på senare år kommit att bli så att vi träffas hemma hos oss som ändå bor i Norrköping och Linköping.
Vissa år har vi även fått till en träff på sommaren på nåt uteställe i Norrköping. Någon gång har vi från Östergötland hälsat på i Stockholm.
Det är verkligen få förunnat att ha vänner sen så lång tid tillbaka, särskilt när man (bara) är 37 år.
Det som hände i helgen vara att vi träffades i Norrköping. Karin och jag åkte lite tidigare till stan och shoppade loss lite. Därefter gick vi till Lindas föräldrar där Linda var. Vi drack lite vin och pratade med Lindas föräldrar. Sen gick vi till den övernattningslägenhet där Karin och jag skulle sova. Vi gjorde i ordning oss för att sen bege oss till Meze. Där träffade vi Heléne och Maria.
Vi åt härlig libanesisk mat och drack gott vin till. Efter middagen bar det iväg till en pub, Black Lion där vi fortsatte prata och dricka. I lagom tid begav vi oss hem för att sova.
I morse blev vi bjudna på en underbar frukost hos Lindas föräldrar. Vilken lyx och det kändes som om man var 16 igen.
Sen skjutsade vi Linda till stationen så hon kunde åka hem till Stockholm och nästa stopp blev Norsholm där jag släppte av Karin hos sina föräldrar.
Trött men lycklig kan jag konstatera att kvällen var superlyckad och att jag är tacksam över att ha så fina och "gamla" vänner.
Jag längtar redan till dagen för julafton då jag hoppas att vi ses igen!

måndag 26 oktober 2009

Mitt tal till Stefan & Malin på deras bröllop 24 oktober 2009

Våra vänner Stefan & Malin gifte sig äntligen lördagen den 24 oktober 2009 i Kristbergs kyrka utanför Linköping.
Ett fantastiskt vackert bröllop. Helt perfekt!
Bröllopsfesten hölls på Göta Hotell i Borensberg och levde upp till alla förväntningar om en lyckad fest.
Under bröllopsmiddagen höll jag (och många andra) tal till brudparet.

Mitt tal löd så här:
Kära brudpar, Stefan & Malin, bästa vänner.
Ja, det känns helt rätt att tilltala er så idag.

Ni har ju verkligen kommit att bli en av Tores och mina absolut närmaste och bästa vänner. Och det är ju inte svårt att förstå. Ni är ju så lättsamma och trivsamma människor att umgås med. Ni är hjälpsamma och ställer alltid upp. Ni har ett varmt och välkomnande hem. Och det bjuds alltid på något gott att äta och dricka när man är hemma hos er.

Nu har ju vår vänskap ställt på prov ett par gånger. Jag tänker bl a på den där gången när vi skulle bada hos er och Tore hade glömt sina badkläder. Som en sann vän Stefan är lånade han givetvis ut ett par badshorts. Ett par vita i nåt odefinierbart sladdrigt tyg. Malin undrade om inte badshortsen skulle bli genomskinliga. Men Stefan svarade att det skulle de inte. Jag kan säga så här, han hade fel.

Även Tore har ju äventyrat vänskapen med Malin. Det var när vi var hemma hos oss och tittade på film. Malin deklarerade att hon var lite dålig i magen och skulle behöva gå på toaletten och åtgärda detta. När väl Malin låst in sig på toaletten sänkte Tore ljudet på filmen så vi riktigt skulle höra vad som försiggick på toaletten. Malin överlevde det och lyckligtvis även vänskapen.

Jag har funderat lite på när det klickade för oss som vänner. Och jag har kommit fram till att det var för drygt fyra år sen när vi samåkte till ett bröllop. Det var Oskar och Lindas bröllop på västkusten. Ett underbart vackert bröllop och en superkul bröllopsfest. Jag tror det var då vi fann varandra.

Att vi sen drygt ett år efter det här bröllpet fick barn med bara några dagars mellanrum tror jag stärkte vår vänskap ännu mer.

Nu har vi två barn var som också är vänner och det bådar ju gott inför framtiden.

Jag är jätteglad att ni valt just den här platsen att håller er bröllopsfest på. Härifrån Göta Hotell har jag ett jättefint minne när vi var här och åt och drack gott och skålade för vår vänskap.

Det skulle jag vilja ta tillfället i akt att göra även idag.

Och självklart vill jag skåla för er framtid och ett långt och lyckligt liv tillsammans.

Tack snälla Stefan och Malin för er vänskap och tack för att Tore och jag fick vara med och dela den här stora dagen med er!

SKÅL!

lördag 3 oktober 2009

Att anordna en möhippa

En av mina bästa vänner Malin gifter sig den 24 oktober och jag kände mig manad att ta tag i hennes möhippa.
Det här är den första möhippan jag har anordnat. Förut har jag "bara" varit med på ett hörn. Men den här kände jag att jag verkligen ville vara med och styra med.
I ca sex veckor planerades detta evenemang. Mycket mailande och telefonsamtal resulterade i ett dygns aktiviteter.
Det har varit jätteroligt att få planera och genomföra den här möhippan. Dels för att Malin är så tacksam att göra glad och sen för att hon har så många vänner. Det var så roligt att vi blev så många. Kanske var det ibland svårt att göra alla nöjda. Men mitt mål var hela tiden att Malin skulle få en fantastisk upplevelse.
Det känns som vi lyckades....
Sen var det jättekul att lära känna Malins vänner som känt Malin under olika perioder av hennes liv.
Ett stort tack till alla som var med och tack Malin för att du snart gifter dig så jag fick att äran att göra det här.
I mitt nästa liv kanske jag blir "Möhippe planerare"....

Beslutsångest

Jag har känt ett behov av en liten paus i tillvaron sen en tid tillbaka. Helst av allt skulle jag vilja åka till något varmt land, typ Turkiet med min familj.
Men Tore har deklarerat att han inte kan ta ledigt från jobbet just nu, så det är alltså inget alternativ just nu.
Vad gör man då? Det är inte möjligt för mig att åka själv med två barn. Det är inte realistiskt att tro att man skulle fixa att flyga och resa själv med barnen, hur gärna jag än skulle vilja.
Jag tänkte att mina föräldrar kanske skulle vilja följa med. Men de har ju Alva, en mycket gammal hund som inte går att lämna bort just nu.
Så nu har tankarna börja gro att åka någonstans själv.
Först var jag inne på en träniningsresa med Spring Travel. De verkar ha jättetrevliga resor där man förenar nytta med nöje. Tyvärr var resorna under hösten fullbokade.
Sen fick jag tips om en resa som tidningen Må Bra annordnar i november. Men den krockar med ett bröllop jag ska gå på. Och det bröllopet vill jag inte missa för allt i världen.
Sen kikade jag lite på vandringsresor och fastnade för en till Madeira. Eftersom jag varit på Madeira på bröllopsresa vet jag hur vackert det är där och skulle jättegärna åka tillbaka. Men kanske inte själv?
Det senaste inom "komma-bort" fronten är en spa-resa. Jag har hittat en jätte prisvärd resa till Tallin. Båt och hotell i fyra dagar med spa.
Nu är bara frågan om jag törs åka själv om jag inte hittar något trevligt resesällskap. Många verkar tycka att det är konstigt att man vill åka själv.
Själv känner jag att det skulle vara så skönt att komma iväg och få uppleva lugn och ro. Ha tid att läsa och ta hand om mig själv. Sova ut ordentligt och bara vara.
Ja, vi får se vad det blir. Ensam, tillsammans med någon eller ingenting alls....

onsdag 23 september 2009

Ensamma veckan

I åtta dagar ska jag vara hemma själv med barnen. Tore har åkt iväg på jobbresa till New York.
Fem dagar har gått och jag tänkte berätta lite hur det går...
Det här är första gången som Tore är borta så länge i ett sträck. Så det var lite skrämmande i början.
Funderingarna gick väl hur jag skulle klara det, skulle barnen vara friska, skulle vi fixa att komma i tid tid till dagis, hur skulle jag få ihop timmarna på jobbet osv.
Som tur är har jag en vecka på hemmaplan när det gäller jobbet. Jag skulle varit i Stockholm i tisdags men det blev som tur var inställt.
En jobbresa för mig skulle såklart komplicerat det hela.
Hur tycker jag då att det är? Ja, jag ska väl erkänna att jag våndades rätt mycket innan.
Som tur är blev jag och barnen hembjudna till våra vänner i Borensberg, familjen Lund/Eliasson. (snart bara Eliasson) första dagen vi var ensamma. Det var jättelyxigt, vi blev bjudna på lunch, fika och mellanmål. Sanna vänner!
Jag åkte hem med barnen när det var sovdags så de somnade i bilen. När vi kom hem var det bara att bära in dem i sina sängar. Själv somnade jag i soffan vid klockan åtta.
Andra dagen som var i söndags bar det av till mina föräldrars sommarstuga. Det var ljuvligt väder så det passade bra.
Vi fick lunch och åkte därefter hem och klippte gräs, städade och åt middag. Sen var det läggdags.
När måndagen kom kom den egentliga prövningen. Att hinna i tid till dagis, få med alla saker, försöka träna, jobba och sen hämta barnen på dagis.
Men det har gått över förväntan. A och O är rutiner och planering, annars blir det kaos.
Det jag saknar är riktig egentid. Barnen somnar i och för sig tidigt men då drar ju alla måsten igång. Disken ska bort, kläder ska tvättas, kläder ska in i garderober, saker ska plockas undan och saker ska förberdeas till nästa dag.
Sen blir man ju låst för man kan ju inte lämna hemmet direkt....
Som tur är kan ju mina vänner komma till mig. Jag ser fram emot att träffa Karin på torsdag och Ulrika på fredag.
Det positiva är att jag får sakna Tore, jag märker hur mycket han gör som jag i vanliga fall inte märker och jag får umgås med mina barn.
Nu är det bara lite drygt tre dagar kvar tills Tore kommer hem. Både jag och barnen längtar såklart!
Den här veckan har fått mig att inse vilken tur jag har som har Tore.....men även fått mig att tänka på alla ensamstående som har det här som sin vardag. Vilket beundransvärt jobb ni gör!

fredag 18 september 2009

Träna för att må bra

Just nu är jag inne i en period då jag tränar mycket.
Det blir jogging, styrketräning, cykling på gymmet och promenader så fort tillfälle ges.
Eller rättare sagt jag ser till att prioritera detta.
Oftast är det enklast för mig att hitta tiden på mornarna eller på lunchen. Efter jobbet är det oftast full rulle med barnen och diverse aktiviteter.
På sin höjd kan jag hinna med en promenad på kvällen mycket tack vare min snälla man som alltid ställer upp.
Varför tränar jag då så mycket just nu?
Självklart har sommarens frossande satt sina spår och dessa vill man ju utplåna så fort som möjligt.
Men det är inte det primära skälet.
Jag har vid två tillfällen i livet varit drabbad av allvarliga sjukdomar. Första gången av en stroke och till följd av den hamnade jag i en depression som klassades som utbrändhet.
Vid den sistnämnda blev jag av läkare ordinerad daglig motion.
Därför vet jag att när jag hamnar i perioder av stress, motgångar eller nedstämdhet av olika anledningar är det extra viktigt att träna.
Nu har det varit mycket med jobbet. Omorganisationer som lett till ovisshet och oro. Kanske inte så mycket för min egen del men för kollegor som jag bryr mig mycket om. Tankarna går mycket kring hur det ska lösa sig för dem och hur jag ska klara mig utan deras kompetens och erfarenheter. Sen har vi haft en härlig gemenskap som man inte vill ska försvinna. Jag ägnar mycket av min tid till mitt arbete och då är goda kollegor en viktig del.
I dessa tider försöker jag träna så mycket jag bara kan utan att försaka min familj.
Jag gör helt enkelt vad jag kan för att höja seretoninnivån och sen ska väl erkännas att det blir lite av ett beroende också, fast det känns inte som något bekymmer.....

torsdag 10 september 2009

Mormors mysiga dagar med barnen

Tisdag till onsdag körde det ihop sig för Tore och mig. Vi var båda två bokade på jobb med övernattning. Jag i Göteborg och Tore i Söderköping. Båda aktiviteterna var viktiga och vi valde att fråga om mormor och morfar kunde hjälpa oss.
Den bästa lösningen som vi kom fram till var att mormor kom till oss i Linköping och hjälpte oss med barnen. Morfar fick vara kvar hemma hos Alva.
Tore lämnade barnen på dagis som vanligt på morgonen. Sen hämtade mormor barnen vid den vanliga tiden runt halv fyra.
Barnen var väl förberedda och förväntansfulla. Efter dagis var de ute och lekte en stund innan det var dags för lite fika. Det är sånt som min mamma förklarat att man gör med sina barnbarn. Med barnbarn är det helt ok att fika innan middagen. Och faktiskt så stör det mig inte. Jag låter min mamma få njuta av att skämma bort mina barn.
Sen vankades det middag. Eftersom jag vet att det kan vara rätt styrigt med två barn och laga middag samtidigt så hade jag förberett lasagne som bara var att värma.
Aptiten var väl sådär efter fikat kan jag tänka mig....
Sen följde de vanliga kvällsbestyren innan det var dags att sova. Mormor skulle sova i Tores och mitt sovrum ifall barnen skulle komma på natten som de ibland gör.
Barnen ville somna tillsammans i dubbelsängen och det var ju såklart ok för mormor. Men hon blev snart varse att det blev lite väl busigt och ingen ro. Så till slut blev det att somna som vanligt i sina egna sängar.
Rätt skapligt somande barnen och mormor fick lite egentid innan hon somnade i min säng.
Henry vaknade först nästa morgon. Klockan fem berättade han för mormor att det var morgon. Men det tyckte inte riktigt mormor så hon försökte få honom att somna om. Det lyckades väl nästan. Men vid klockan sex vaknade Carl så då var det dags att gå upp.
De åt frukost tillsammans och hann leka lite innan det var dags att gå till dagis.
Eftersom mormor sov hos barnen hade vi förberett dagis på att de skulle komma lite senare på onsdagen.
De promenerade ner till dagis och mormor lämnade barnen. Henry blev helt ifrån sig när mormor skulle gå. Det ville han absolut inte, han ville fortsätta vara med henne. Till slut fick Henrys fröken Karin ta honom så mormor kunde gå. Mormor blev också helt förkrossad såklart men blev uppmanad att gå.
Men jag hoppas hon tar det som en komplimang, att barnen tycker så mycket om henne.
När jag kom hem och frågade barnen hur det varit med mormor svarade båda två att det var jättemysigt och kul att mormor varit med dem.
Tack mamma för att du är världens bästa mormor!

lördag 5 september 2009

Sockersuget

Snart är det nog dags att ta tag i mitt sockersug.
Jag erkänner att jag har problem med socker.
Så länge jag kan minnas har jag älskat sötsaker. När jag var liten var det nog mest godis. Jag kan fortfarande komma ihåg när mamma och jag var i affären och handlade. Jag är väl en tre fyra år. Jag frågade om jag kunde få godis och mamma svarade att det inte var lördag så det fick jag inte. Då svarade jag att jag dör om jag inte får godis. Och så kan det nästan kännas ibland även när man är vuxen. Då har man nog ett problem.
Till och från avstår jag helt från godis. Det som händer då är att jag bakar som en tok. Jag älskar att baka. Det blir pajer och andra bakverk.
Mina barn älskar att baka och jag är inte sen att göra det tillsammans med dem. Det är ju liksom roligt att göra något tillsammans som alla tycker är kul....och sedan gott att äta upp.
Carl är nog lite lik mig, ett riktigt kakmonster medans Henry inte är lika intresserad.
Jag har hela tiden försökt ge barnen en sund inställning till godsaker. Inte låta dem avstå helt, för då tror jag att man kan framkalla ett större begär. För mig har det varit självklart att barnen fått äta fikabröd och godis på lördagar.
För min egen del är det som sagt dags att göra något åt detta problem. Jag får helt enkelt försöka avstå både godis och bakverk en tid. Jag har gjort det förut och vet att efter ett par veckor försvinner det värsta suget.
Det svåra är nog att jag älskar att umgås med vänner och då gärna över en fika. Det är ju liksom en social grej.
Men hur gör alkoholister? De måste ju kunna umgås med sina vänner utan att dricka alkohol...
Så kära vänner, bjud inte mig på en massa godsaker, jag träffar er gärna ändå ;-)

torsdag 3 september 2009

Studiedag på dagis

Imorgon har mina barn ledigt från förskolan, den är stängd pga studiedag.
Och jag är så glad för jag ska för första gången sen vi flyttade till Linköping vara ledig en studiedag och umgås med mina barn. För att lyxa till det lite har även Tore tagit ledigt och det känns jättekul.
Nu vill jag tillägga att mina barn inte har lidigt av att jag inte varit ledig förut. De har varit med mormor och morfar och jag är helt säker på att de har haft det helt underbart.
Nu undrar ni säkert varför jag inte varit ledig förut. Ja, det känns väl inte så kul att berätta att det beror på att jag jobbat istället. Av någon anledning har det inte passat för mig att vara ledig från jobbet de dagar studiedagarna varit förlagda. Ibland kan man inte riktigt styra sin tid hur gärna man än vill. Och som jag tidigare skrivit så betyder mitt jobb väldigt mycket.
Naturligvis inte mer än mina barn och jag skulle aldrig äventyra deras välbefinnande.
För Carl och Henry är det guld värt att kunna umgås med sin mormor och morfar. De är inte unga längre och jag vill att mina barn ska hinna umgås så mycket möjligt med dem. Dessutom ger de varandra så mycket glädje och lycka.
Men tillbaka till studiedagen imorgon.
Jag frågade barnen vid middagsbordet tidigare idag vad de helst av allt skulle vilja göra imorgon. Båda deklarerade att de helst av allt ville leka med sin lera som de fick av kusinen Viggo när de fyllde år. De vet att jag inte är överförtjust i leran som ofta hamnar i halva huset.......
Men det är klart att de ska få göra det!
Sen gav jag som förslag att eftersom det troligtvis kommer regna imorgon så kanske vi skulle åka till Busfabriken i Norrköping. Det sägs att den ska vara större och bättre än den i Linköping. Båda barnen började hoppa på sina stolar av lycka och Carl blev så glad att han fick tårar i ögonen. Han blev jätteförvånad över sin reaktion så jag fick förklara att det finns olika sorts tårar. Så nu vet han vad glädjetårar är.
Så nu har vi två aktiviteter bokade imorgon, det får räcka......

onsdag 2 september 2009

Sidor jag gärna kikar på på nätet

Det finns ett par sidor som jag gillar på nätet. Det är Facebook och Funbeat.
Jag ska berätta varför.
Facebook tycker jag är ett ypperligt verktyg för att hålla kontakten med vänner som man inte ser eller träffar varje dag. Sen finns det i och för sig de som man träffar varje dag och som man sen har kontakt med via Facebook på kvällen....och det är också kul.
Dessutom har jag fått kontakt med massor av "gamla" vänner som jag innan knappt vetat vart de har hållit hus de senaste åren. Det är också jättekul.
Min lillebror Marcus bor långt bort, och på det här sättet kan vi hålla kontaken lite enklare.
Sen måste jag väl erkänna att jag tycker det är lite kul att se vad folk skriver på Facebook och vilka bilder de lagt ut. Just bilder är jag själv lite restriktiv med. Jag har bara lagt ut några på min familj så de som jag träffar sällan kan se hur de ser ut.
Nu har ju dessutom min man Tore gått med i Facebook, han som har varit så skeptisk och kritisk. Men jag tror att nyfikenheten tog överhand till slut.
Så nu kan jag ha kontakt med honom där också....
Funbeat är en kanonbra träningssida där man kan registrera sin träning. Här kan man också lägga upp sina träningskompisar. Man kan utmana varandra och peppa varandra.
Det finns många bra funktioner på Funbeat. Man kan mäta upp sina träningsrundor om man t ex springer. I och med att man registrerar sin träning får man en bra sammanställning över den träning man utfört. Man har också en överblick hur mycket ens kompisar tränar och det kan ibland sporra.
Man kan sätta upp personliga mål, en jättebra funktion för att ytterligare lägga manken till.
Ja, det var väl de sidor som jag gärna följer.

tisdag 1 september 2009

En ganska vanlig vecka

Tänkte berätta hur en ganska vanlig vecka kan se ut hos oss. Det är absolut inte för att någon ska tycka synd om oss utan mer för att få ner det på pränt så man kan gå tillbaka och se hur livet var när man hade små barn. Det sägs att man fort glömmer det.
Måndagen börjar med att Tore lämnar barnen på dagis vid 07:00 och själv åker jag till gymet för att träna lite innan arbetsdagen börjar. Jag hämtar barnen kl 15:45 på dagis och vi promenerar sakta hem och pratar om hur dagen varit. Kanske träffar vi på någon av Carl och Henrys kompisar tillika våra grannar. En stunds lek hinns med innan det är dags att laga middag. Middagen brukar stå på bordet vid 17:15. Efter middagen vankas ett snabbt bad efterföljt av Bolibompa. När Bolibomba är slut vid 18:30 borstas tänder och sen är det dags för två valfria godnattsagor.
Vid kl 19-19:30 släcks lamporna i barnen rum och lugnet infinner sig.
Klockan 20:00 samma kväll går mitt tåg till Göteborg där jag ska vara med på en utbildning tisdag-onsdag. På tåget kopplar jag upp mig för att jobba lite. Jag kommer fram sent till Göteborg men hinner zappa runt lite bland TV-kanalerna innan det är dags att sova.
Tore skjutsar barnen till dagis på tisdag morgon, själv åker han till Söderköping på någon jobbaktivitet. Där stannar han till onsdag eftermiddag så mormor hämtar barnen på dagis på tisdag eftermiddag och ser till att alla rutiner följs. Eftersom både Tore och jag är borta över natten sover mormor över och lämnar sen barnen på dagis på onsdag morgon.
Tore kommer hem onsdag eftermiddag och hinner hämta barnen på dagis.
Själv kommer jag hem vid 20-tiden och eftersom barnen redan sover tar jag nog en lång promenad för att skingra mina tankar och få frisk luft.
Torsdag morgon lämnar Tore barnen och jag far till gymet för att genomföra ett morgonpass. Tore åker vidare till Kalmar och kommer bli sen hem.
Efter jobbet hämtar jag barnen, lagar middag och väntar på farfar som kommer vid 17:30-tiden. När han anländer går jag på föräldramöte som förväntas hålla på fram till kl 20:00.
När jag kommer hem sover barnen återigen och jag kopplar upp mig för att jobba. Sent på kvällen kommer Tore hem och vi hinner byta några ord.
På fredag lämnar Tore barnen som vanligt vid 07:00 och jag hämtar dem vid 15:45. Då är det äntligen helg!
Barnen somnar ofta tidigt efter en hel vecka på dagis, så fredagskvällarna brukar vara riktigt lugna.
På helgerna brukar vi vara duktiga på att boka upp oss på saker. Därför går helgen fort och snart är det måndag igen....

Det jag inte nämt är sen allt det andra som måste flyta på som allt plockande av omkringspridda saker, tvätta, handla och klippa gräs m.m.
Återigen slås jag av tacksamhet för den hjälp vi får av mor- och farföräldrar för att få ihop detta gigantiska pussel.

Dåligt samvete

Jag tror jag är expert på att ha dåligt samvete eller försätta mig i situationer som ger mig dåligt samvete.
Först och främst är det nog gentemot mina barn som jag har dåligt samvete. Jag jobbar heltid och får ibland gliringar om det. Men faktum är att jag inte hade mindre dåligt samvete när jag jobbade deltid. Snarare tvärtom. Jag var mer stressad för att jag hade mer pressade tider att passa och jag skulle i stort sett hinna med lika mycket på jobbet som när jag jobbade heltid. En stor skillnad märkte jag dock och det var i lönekuvertet.
Jag har alltid förespråkat kvalitetstid istället för kvantitet. Jag älskar mitt jobb och vet att jag är en bättre och gladare människa om jag kan kombinera mitt jobb med mina barn och min familj. Det ena ska inte behöva förta det andra. Men visst ger mitt engagemang i jobbet mig dåligt samvete ibland. Det är klart att det inte känns bra att missa barnens studiedag på dagis för att man "måste" eller väljer att arbeta istället.
Men tack vare eget ansvar för mitt jobb kan jag i alla fall hämta barnen hyffsat tidigt från dagis och sen koppla upp mig när de har somnat. Många suckar när jag berättar att det är så jag jobbar men faktum är att jag tycker att det är en bra lösning. Jag kan umgås med mina barn efter dagis och jag kan jobba när de sover, en perfekt lösning för mig. Och det är ju ändå en begränsad tid vi pratar om, tiden går fort och snart är de stora.
Vad mer har jag dåligt samvete för? Rannsakar jag mig själv så har jag nog väldigt ofta dåligt samvete för att jag inte hör av mig till mina vänner oftare. Jag är väldigt mån om mina närmaste vänner och väldigt stolt över att jag har så många som jag faktiskt titulerar min nära vänner. Dels barndomsvänner som jag känt sen jag kom till Sverige för 35 år sedan men även människor som kommit mig nära på senare år.
Vänner betyder mycket för mig och jag lider av att ha tidsbrist och att vännerna då är de som nerprioriteras.
Det jag hoppas är att de vet och känner att de alltid finns i mina tankar och att även om jag inte hör av mig jätteofta är de betydelsefulla och ger mig positiv energi.
Träning eller kanske snarare brist på träning kan vara orsak till dåligt samvete. I perioder har jag svårt att träna så mycket som jag skulle behöva. Tidigare har jag varit expert på att hitta på ursäkter för att inte träna och mest har jag nog skyllt på att jag inte haft tid. Men med facit i hand så vet jag att det går att hitta tid om man verkligen försöker. Dessutom är mervärdena så många att man är korkad om man inte ser till att hitta den tiden.
Morgonträning och lunchträning är det som fungerar bäst för mig.
Ibland kan jag slarva med min medicin och det ger mig fruktansvärt dåligt samvete. Det är ju rent av oansvarigt med två små barn att inte ta sin medicin som man ska. Nu när jag skriver det inser jag ännu mer hur dumt det är. Det måste bli slut på det nu!
Vad mer kan jag har dåligt samvete för? Det finns säkert massor med saker som hus, städning och trädgård m.m. Listan kan nog göras hur lång som helst men det ska jag inte trötta ut er med.....det behåller jag för mig själv.

måndag 31 augusti 2009

Vår matsedel sparar tid och pengar

Efter jul bestämde vi oss för att upprätta en matsedel. Vi hade helt enkelt tröttnat på att varje dag fundera över vad vi skulle ha till middag. Just vid den tiden är det lite körigt, barnen är trötta och hungriga och det är en del styr innan det är dags att natta barnen.
Det var så himla tråkigt att stå där kl 16:30 varje dag och glo in i kylskåpet. Och om man mot förmodan kom på någon god maträtt så kunde man ge sig den på att man inte hade alla ingredienser hemma.
Så sagt och gjort, jag tog tag i saken. Jag skrev helt enkelt upp alla maträtter vi brukar laga och som barnen tycker om. Vi har upptäckt att vardagen bli enklare om man lagar mat som barnen tycker om. Våra barn är väldigt skeptiska till nya maträtter så man får gå försiktigt fram. Mao introducerar man inte en ny maträtt en måndag när de är jättetrötta....
Listan på maträtter vi brukar laga blev förvånansvärt lång. Rätterna fördelades ut med en bra variation på fisk, kött och fågel. Vissa rätter fick vi ta oftare än var sjunde vecka, typ pannkakor, köttfärssås och korvstroganoff. Vi planerade bara måndag till fredag och fick ihop hela sju veckor.
Sen var det bara att veckohandla efter listan. Det blev inte bara mycket bekvämare utan också mycket billigare. Innan hade vi handlat det vi trodde vi behövde och det blev rätt dyrt. Dessutom fick vi "stödhandla" fler gånger för att vi saknade något.
Fram till semestern använde vi oss av matsedeln men sen urartade det under semestern.
Men nu när vardagen är här igen med sina rutiner var det dags att börja använda matsedeln igen. Och återigen slår det mig vad bra den är. Vad enkelt livet blir när den finns och vad mycket tid vi sparar på att använda den.

Citat från mina barn

Jag vet inte hur många gånger jag blivit uppmanad att skriva upp roliga saker som mina barn sagt. Jag köpte till och med en liten fin bok som jag skulle skriva ner dessa citat i. Men av någon anledning så har det aldrig blivit av....tills jag kom på att jag kunde samla citaten här på min blogg.
Jag får väl erkänna att jag fick den biljanta idén från en annan blogg. (Ingen nämnd).
De följer inte någon kronologisk ordning utan jag skriver ner dem vartefter jag kommer på roligheter som kommit ur mina barn munnar!
Eftersom Carl är äldst blir det nog mest citat från honom, men Henry kommer nog i kapp snart.

söndag 30 augusti 2009

Tjejmilen är avklarad!

Klockan 07:20 lämnade jag Ekängen för att åka och tanka bilen full innan jag hämtade upp mina kamrater på olika destinationer i Linköping.
Kim och Ulrika (Ylvas syster) hämtades vid Priso, Ulrika hemma i Hejdegården och sist Ylva i Johannelund. Klockan 8:00 lämnade vi Linköping för att åka till Stockholm och Tjejmilen.
När vi närmade oss Stockholm fick Karin agera guide för att vi skulle hitta till den plats där vi skulle hämta nummerlapparna. Med ypperlig hjälp hittade vi lätt.
Med en övergående förkylning i kroppen hade jag bestämt mig för att ta det lugnt. Jag hade nog tänkt innan att jag mestadels skulle gå runt. Men när väl starten gick, gick det inte att bara gå, det gick helt enkelt för sakta och jag insåg att i det tempot skulle jag aldrig komma fram. Så jag pinnade på så gott det gick med ont i luftrören och värkande bihålor. Dessutom fick jag helt märkligt nog skoskav på insidan av fötterna och var till och med tvungen att söka upp sjukstugan för lite omplåstring. Jag skulle tro att jag gick och sprang ungefär hälften av sträckan. Det är jag ändå nöjd med. Jag tror dessutom att jag slog den tid jag hade förra året när mitt knä kraschade efter 5 km. Jag börjar tro att jag inte är ämnad för offentliga lopp...
Jag tror att alla var nöjda med dagen. Ylvas syster Ulrika var vår jackbärare under dagen och gjorde ett kanonjobb. Nästa år är min gissning att även hon kommer delta.
Själv är jag sugen på att anmäla mig redan nu. Träningströjan man får om man anmäler sig tidigt såg riktigt snygg ut och om jag beställer rätt storlek kanske jag till och med kan använda den.
Det som återstår nu ett par dagar är lite stelhet, men det är det värt, ett roligt arrangemang helt enkelt!

lördag 29 augusti 2009

Sista versen av sjukstugan förhoppningsvis...

Efter en veckas vattkoppor för både Carl och Henry och dunderförkylning för mig och Tore är vi nu på bättringsvägen. Tack och lov för det.
Det tär på hela familjen att vara sjuka.
Jag var hemma ett par dagar och skulle du jobba hemifrån samtidigt som jag hade två prickiga barn hemma. Förutom prickarna var de precis som vanligt, om inte lite vildare. Eftersom de inte fick träffa några andra barn blev de lite rastlösa och var mellan golv och tak och kivades mer än vanligt. Själv var jag genomförkyld och försökte jobba så gott det gick, dvs inget vidare...
Som tur är insjuknade barnen samtidigt i vattkoppor, så de kan snart gå tillbaka till dagis och livet kan återgå till det normala.
Satt och funderade lite på vilken tur man har att man kan dela på ansvaret för barnen och att man har snälla far- och morföräldrar som alltid ställer upp. En eloge till dessa människor, utan er hade livet varit mycket svårare med små barn.

Vad har jag gett mig in på???

Jag måste nog erkänna att jag tidigare ifrågasatt allt bloggande som folk sysslar med....
Och så ger jag mig in på det själv, verkar knasigt.
Men jag blev lite nyfiken på att prova.
Jag tycker ju om att skriva och det här är ju ett förträffligt sätt att få utlopp för det.
Vem som ska läsa min blogg har jag ingen aning om....vet inte vem som skulle vara intresserad faktiskt. Min man Tore kanske?
Hur som helst nu är jag igång.....