Just nu är jag inne i en period då jag tränar mycket.
Det blir jogging, styrketräning, cykling på gymmet och promenader så fort tillfälle ges.
Eller rättare sagt jag ser till att prioritera detta.
Oftast är det enklast för mig att hitta tiden på mornarna eller på lunchen. Efter jobbet är det oftast full rulle med barnen och diverse aktiviteter.
På sin höjd kan jag hinna med en promenad på kvällen mycket tack vare min snälla man som alltid ställer upp.
Varför tränar jag då så mycket just nu?
Självklart har sommarens frossande satt sina spår och dessa vill man ju utplåna så fort som möjligt.
Men det är inte det primära skälet.
Jag har vid två tillfällen i livet varit drabbad av allvarliga sjukdomar. Första gången av en stroke och till följd av den hamnade jag i en depression som klassades som utbrändhet.
Vid den sistnämnda blev jag av läkare ordinerad daglig motion.
Därför vet jag att när jag hamnar i perioder av stress, motgångar eller nedstämdhet av olika anledningar är det extra viktigt att träna.
Nu har det varit mycket med jobbet. Omorganisationer som lett till ovisshet och oro. Kanske inte så mycket för min egen del men för kollegor som jag bryr mig mycket om. Tankarna går mycket kring hur det ska lösa sig för dem och hur jag ska klara mig utan deras kompetens och erfarenheter. Sen har vi haft en härlig gemenskap som man inte vill ska försvinna. Jag ägnar mycket av min tid till mitt arbete och då är goda kollegor en viktig del.
I dessa tider försöker jag träna så mycket jag bara kan utan att försaka min familj.
Jag gör helt enkelt vad jag kan för att höja seretoninnivån och sen ska väl erkännas att det blir lite av ett beroende också, fast det känns inte som något bekymmer.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar