Ensamma veckan

I åtta dagar ska jag vara hemma själv med barnen. Tore har åkt iväg på jobbresa till New York.
Fem dagar har gått och jag tänkte berätta lite hur det går...
Det här är första gången som Tore är borta så länge i ett sträck. Så det var lite skrämmande i början.
Funderingarna gick väl hur jag skulle klara det, skulle barnen vara friska, skulle vi fixa att komma i tid tid till dagis, hur skulle jag få ihop timmarna på jobbet osv.
Som tur är har jag en vecka på hemmaplan när det gäller jobbet. Jag skulle varit i Stockholm i tisdags men det blev som tur var inställt.
En jobbresa för mig skulle såklart komplicerat det hela.
Hur tycker jag då att det är? Ja, jag ska väl erkänna att jag våndades rätt mycket innan.
Som tur är blev jag och barnen hembjudna till våra vänner i Borensberg, familjen Lund/Eliasson. (snart bara Eliasson) första dagen vi var ensamma. Det var jättelyxigt, vi blev bjudna på lunch, fika och mellanmål. Sanna vänner!
Jag åkte hem med barnen när det var sovdags så de somnade i bilen. När vi kom hem var det bara att bära in dem i sina sängar. Själv somnade jag i soffan vid klockan åtta.
Andra dagen som var i söndags bar det av till mina föräldrars sommarstuga. Det var ljuvligt väder så det passade bra.
Vi fick lunch och åkte därefter hem och klippte gräs, städade och åt middag. Sen var det läggdags.
När måndagen kom kom den egentliga prövningen. Att hinna i tid till dagis, få med alla saker, försöka träna, jobba och sen hämta barnen på dagis.
Men det har gått över förväntan. A och O är rutiner och planering, annars blir det kaos.
Det jag saknar är riktig egentid. Barnen somnar i och för sig tidigt men då drar ju alla måsten igång. Disken ska bort, kläder ska tvättas, kläder ska in i garderober, saker ska plockas undan och saker ska förberdeas till nästa dag.
Sen blir man ju låst för man kan ju inte lämna hemmet direkt....
Som tur är kan ju mina vänner komma till mig. Jag ser fram emot att träffa Karin på torsdag och Ulrika på fredag.
Det positiva är att jag får sakna Tore, jag märker hur mycket han gör som jag i vanliga fall inte märker och jag får umgås med mina barn.
Nu är det bara lite drygt tre dagar kvar tills Tore kommer hem. Både jag och barnen längtar såklart!
Den här veckan har fått mig att inse vilken tur jag har som har Tore.....men även fått mig att tänka på alla ensamstående som har det här som sin vardag. Vilket beundransvärt jobb ni gör!