Sockersuget

Snart är det nog dags att ta tag i mitt sockersug.
Jag erkänner att jag har problem med socker.
Så länge jag kan minnas har jag älskat sötsaker. När jag var liten var det nog mest godis. Jag kan fortfarande komma ihåg när mamma och jag var i affären och handlade. Jag är väl en tre fyra år. Jag frågade om jag kunde få godis och mamma svarade att det inte var lördag så det fick jag inte. Då svarade jag att jag dör om jag inte får godis. Och så kan det nästan kännas ibland även när man är vuxen. Då har man nog ett problem.
Till och från avstår jag helt från godis. Det som händer då är att jag bakar som en tok. Jag älskar att baka. Det blir pajer och andra bakverk.
Mina barn älskar att baka och jag är inte sen att göra det tillsammans med dem. Det är ju liksom roligt att göra något tillsammans som alla tycker är kul....och sedan gott att äta upp.
Carl är nog lite lik mig, ett riktigt kakmonster medans Henry inte är lika intresserad.
Jag har hela tiden försökt ge barnen en sund inställning till godsaker. Inte låta dem avstå helt, för då tror jag att man kan framkalla ett större begär. För mig har det varit självklart att barnen fått äta fikabröd och godis på lördagar.
För min egen del är det som sagt dags att göra något åt detta problem. Jag får helt enkelt försöka avstå både godis och bakverk en tid. Jag har gjort det förut och vet att efter ett par veckor försvinner det värsta suget.
Det svåra är nog att jag älskar att umgås med vänner och då gärna över en fika. Det är ju liksom en social grej.
Men hur gör alkoholister? De måste ju kunna umgås med sina vänner utan att dricka alkohol...
Så kära vänner, bjud inte mig på en massa godsaker, jag träffar er gärna ändå ;-)