Ensamma veckan

I åtta dagar ska jag vara hemma själv med barnen. Tore har åkt iväg på jobbresa till New York.
Fem dagar har gått och jag tänkte berätta lite hur det går...
Det här är första gången som Tore är borta så länge i ett sträck. Så det var lite skrämmande i början.
Funderingarna gick väl hur jag skulle klara det, skulle barnen vara friska, skulle vi fixa att komma i tid tid till dagis, hur skulle jag få ihop timmarna på jobbet osv.
Som tur är har jag en vecka på hemmaplan när det gäller jobbet. Jag skulle varit i Stockholm i tisdags men det blev som tur var inställt.
En jobbresa för mig skulle såklart komplicerat det hela.
Hur tycker jag då att det är? Ja, jag ska väl erkänna att jag våndades rätt mycket innan.
Som tur är blev jag och barnen hembjudna till våra vänner i Borensberg, familjen Lund/Eliasson. (snart bara Eliasson) första dagen vi var ensamma. Det var jättelyxigt, vi blev bjudna på lunch, fika och mellanmål. Sanna vänner!
Jag åkte hem med barnen när det var sovdags så de somnade i bilen. När vi kom hem var det bara att bära in dem i sina sängar. Själv somnade jag i soffan vid klockan åtta.
Andra dagen som var i söndags bar det av till mina föräldrars sommarstuga. Det var ljuvligt väder så det passade bra.
Vi fick lunch och åkte därefter hem och klippte gräs, städade och åt middag. Sen var det läggdags.
När måndagen kom kom den egentliga prövningen. Att hinna i tid till dagis, få med alla saker, försöka träna, jobba och sen hämta barnen på dagis.
Men det har gått över förväntan. A och O är rutiner och planering, annars blir det kaos.
Det jag saknar är riktig egentid. Barnen somnar i och för sig tidigt men då drar ju alla måsten igång. Disken ska bort, kläder ska tvättas, kläder ska in i garderober, saker ska plockas undan och saker ska förberdeas till nästa dag.
Sen blir man ju låst för man kan ju inte lämna hemmet direkt....
Som tur är kan ju mina vänner komma till mig. Jag ser fram emot att träffa Karin på torsdag och Ulrika på fredag.
Det positiva är att jag får sakna Tore, jag märker hur mycket han gör som jag i vanliga fall inte märker och jag får umgås med mina barn.
Nu är det bara lite drygt tre dagar kvar tills Tore kommer hem. Både jag och barnen längtar såklart!
Den här veckan har fått mig att inse vilken tur jag har som har Tore.....men även fått mig att tänka på alla ensamstående som har det här som sin vardag. Vilket beundransvärt jobb ni gör!

Träna för att må bra

Just nu är jag inne i en period då jag tränar mycket.
Det blir jogging, styrketräning, cykling på gymmet och promenader så fort tillfälle ges.
Eller rättare sagt jag ser till att prioritera detta.
Oftast är det enklast för mig att hitta tiden på mornarna eller på lunchen. Efter jobbet är det oftast full rulle med barnen och diverse aktiviteter.
På sin höjd kan jag hinna med en promenad på kvällen mycket tack vare min snälla man som alltid ställer upp.
Varför tränar jag då så mycket just nu?
Självklart har sommarens frossande satt sina spår och dessa vill man ju utplåna så fort som möjligt.
Men det är inte det primära skälet.
Jag har vid två tillfällen i livet varit drabbad av allvarliga sjukdomar. Första gången av en stroke och till följd av den hamnade jag i en depression som klassades som utbrändhet.
Vid den sistnämnda blev jag av läkare ordinerad daglig motion.
Därför vet jag att när jag hamnar i perioder av stress, motgångar eller nedstämdhet av olika anledningar är det extra viktigt att träna.
Nu har det varit mycket med jobbet. Omorganisationer som lett till ovisshet och oro. Kanske inte så mycket för min egen del men för kollegor som jag bryr mig mycket om. Tankarna går mycket kring hur det ska lösa sig för dem och hur jag ska klara mig utan deras kompetens och erfarenheter. Sen har vi haft en härlig gemenskap som man inte vill ska försvinna. Jag ägnar mycket av min tid till mitt arbete och då är goda kollegor en viktig del.
I dessa tider försöker jag träna så mycket jag bara kan utan att försaka min familj.
Jag gör helt enkelt vad jag kan för att höja seretoninnivån och sen ska väl erkännas att det blir lite av ett beroende också, fast det känns inte som något bekymmer.....

Mormors mysiga dagar med barnen

Tisdag till onsdag körde det ihop sig för Tore och mig. Vi var båda två bokade på jobb med övernattning. Jag i Göteborg och Tore i Söderköping. Båda aktiviteterna var viktiga och vi valde att fråga om mormor och morfar kunde hjälpa oss.
Den bästa lösningen som vi kom fram till var att mormor kom till oss i Linköping och hjälpte oss med barnen. Morfar fick vara kvar hemma hos Alva.
Tore lämnade barnen på dagis som vanligt på morgonen. Sen hämtade mormor barnen vid den vanliga tiden runt halv fyra.
Barnen var väl förberedda och förväntansfulla. Efter dagis var de ute och lekte en stund innan det var dags för lite fika. Det är sånt som min mamma förklarat att man gör med sina barnbarn. Med barnbarn är det helt ok att fika innan middagen. Och faktiskt så stör det mig inte. Jag låter min mamma få njuta av att skämma bort mina barn.
Sen vankades det middag. Eftersom jag vet att det kan vara rätt styrigt med två barn och laga middag samtidigt så hade jag förberett lasagne som bara var att värma.
Aptiten var väl sådär efter fikat kan jag tänka mig....
Sen följde de vanliga kvällsbestyren innan det var dags att sova. Mormor skulle sova i Tores och mitt sovrum ifall barnen skulle komma på natten som de ibland gör.
Barnen ville somna tillsammans i dubbelsängen och det var ju såklart ok för mormor. Men hon blev snart varse att det blev lite väl busigt och ingen ro. Så till slut blev det att somna som vanligt i sina egna sängar.
Rätt skapligt somande barnen och mormor fick lite egentid innan hon somnade i min säng.
Henry vaknade först nästa morgon. Klockan fem berättade han för mormor att det var morgon. Men det tyckte inte riktigt mormor så hon försökte få honom att somna om. Det lyckades väl nästan. Men vid klockan sex vaknade Carl så då var det dags att gå upp.
De åt frukost tillsammans och hann leka lite innan det var dags att gå till dagis.
Eftersom mormor sov hos barnen hade vi förberett dagis på att de skulle komma lite senare på onsdagen.
De promenerade ner till dagis och mormor lämnade barnen. Henry blev helt ifrån sig när mormor skulle gå. Det ville han absolut inte, han ville fortsätta vara med henne. Till slut fick Henrys fröken Karin ta honom så mormor kunde gå. Mormor blev också helt förkrossad såklart men blev uppmanad att gå.
Men jag hoppas hon tar det som en komplimang, att barnen tycker så mycket om henne.
När jag kom hem och frågade barnen hur det varit med mormor svarade båda två att det var jättemysigt och kul att mormor varit med dem.
Tack mamma för att du är världens bästa mormor!

Sockersuget

Snart är det nog dags att ta tag i mitt sockersug.
Jag erkänner att jag har problem med socker.
Så länge jag kan minnas har jag älskat sötsaker. När jag var liten var det nog mest godis. Jag kan fortfarande komma ihåg när mamma och jag var i affären och handlade. Jag är väl en tre fyra år. Jag frågade om jag kunde få godis och mamma svarade att det inte var lördag så det fick jag inte. Då svarade jag att jag dör om jag inte får godis. Och så kan det nästan kännas ibland även när man är vuxen. Då har man nog ett problem.
Till och från avstår jag helt från godis. Det som händer då är att jag bakar som en tok. Jag älskar att baka. Det blir pajer och andra bakverk.
Mina barn älskar att baka och jag är inte sen att göra det tillsammans med dem. Det är ju liksom roligt att göra något tillsammans som alla tycker är kul....och sedan gott att äta upp.
Carl är nog lite lik mig, ett riktigt kakmonster medans Henry inte är lika intresserad.
Jag har hela tiden försökt ge barnen en sund inställning till godsaker. Inte låta dem avstå helt, för då tror jag att man kan framkalla ett större begär. För mig har det varit självklart att barnen fått äta fikabröd och godis på lördagar.
För min egen del är det som sagt dags att göra något åt detta problem. Jag får helt enkelt försöka avstå både godis och bakverk en tid. Jag har gjort det förut och vet att efter ett par veckor försvinner det värsta suget.
Det svåra är nog att jag älskar att umgås med vänner och då gärna över en fika. Det är ju liksom en social grej.
Men hur gör alkoholister? De måste ju kunna umgås med sina vänner utan att dricka alkohol...
Så kära vänner, bjud inte mig på en massa godsaker, jag träffar er gärna ändå ;-)

Studiedag på dagis

Imorgon har mina barn ledigt från förskolan, den är stängd pga studiedag.
Och jag är så glad för jag ska för första gången sen vi flyttade till Linköping vara ledig en studiedag och umgås med mina barn. För att lyxa till det lite har även Tore tagit ledigt och det känns jättekul.
Nu vill jag tillägga att mina barn inte har lidigt av att jag inte varit ledig förut. De har varit med mormor och morfar och jag är helt säker på att de har haft det helt underbart.
Nu undrar ni säkert varför jag inte varit ledig förut. Ja, det känns väl inte så kul att berätta att det beror på att jag jobbat istället. Av någon anledning har det inte passat för mig att vara ledig från jobbet de dagar studiedagarna varit förlagda. Ibland kan man inte riktigt styra sin tid hur gärna man än vill. Och som jag tidigare skrivit så betyder mitt jobb väldigt mycket.
Naturligvis inte mer än mina barn och jag skulle aldrig äventyra deras välbefinnande.
För Carl och Henry är det guld värt att kunna umgås med sin mormor och morfar. De är inte unga längre och jag vill att mina barn ska hinna umgås så mycket möjligt med dem. Dessutom ger de varandra så mycket glädje och lycka.
Men tillbaka till studiedagen imorgon.
Jag frågade barnen vid middagsbordet tidigare idag vad de helst av allt skulle vilja göra imorgon. Båda deklarerade att de helst av allt ville leka med sin lera som de fick av kusinen Viggo när de fyllde år. De vet att jag inte är överförtjust i leran som ofta hamnar i halva huset.......
Men det är klart att de ska få göra det!
Sen gav jag som förslag att eftersom det troligtvis kommer regna imorgon så kanske vi skulle åka till Busfabriken i Norrköping. Det sägs att den ska vara större och bättre än den i Linköping. Båda barnen började hoppa på sina stolar av lycka och Carl blev så glad att han fick tårar i ögonen. Han blev jätteförvånad över sin reaktion så jag fick förklara att det finns olika sorts tårar. Så nu vet han vad glädjetårar är.
Så nu har vi två aktiviteter bokade imorgon, det får räcka......

Sidor jag gärna kikar på på nätet

Det finns ett par sidor som jag gillar på nätet. Det är Facebook och Funbeat.
Jag ska berätta varför.
Facebook tycker jag är ett ypperligt verktyg för att hålla kontakten med vänner som man inte ser eller träffar varje dag. Sen finns det i och för sig de som man träffar varje dag och som man sen har kontakt med via Facebook på kvällen....och det är också kul.
Dessutom har jag fått kontakt med massor av "gamla" vänner som jag innan knappt vetat vart de har hållit hus de senaste åren. Det är också jättekul.
Min lillebror Marcus bor långt bort, och på det här sättet kan vi hålla kontaken lite enklare.
Sen måste jag väl erkänna att jag tycker det är lite kul att se vad folk skriver på Facebook och vilka bilder de lagt ut. Just bilder är jag själv lite restriktiv med. Jag har bara lagt ut några på min familj så de som jag träffar sällan kan se hur de ser ut.
Nu har ju dessutom min man Tore gått med i Facebook, han som har varit så skeptisk och kritisk. Men jag tror att nyfikenheten tog överhand till slut.
Så nu kan jag ha kontakt med honom där också....
Funbeat är en kanonbra träningssida där man kan registrera sin träning. Här kan man också lägga upp sina träningskompisar. Man kan utmana varandra och peppa varandra.
Det finns många bra funktioner på Funbeat. Man kan mäta upp sina träningsrundor om man t ex springer. I och med att man registrerar sin träning får man en bra sammanställning över den träning man utfört. Man har också en överblick hur mycket ens kompisar tränar och det kan ibland sporra.
Man kan sätta upp personliga mål, en jättebra funktion för att ytterligare lägga manken till.
Ja, det var väl de sidor som jag gärna följer.

En ganska vanlig vecka

Tänkte berätta hur en ganska vanlig vecka kan se ut hos oss. Det är absolut inte för att någon ska tycka synd om oss utan mer för att få ner det på pränt så man kan gå tillbaka och se hur livet var när man hade små barn. Det sägs att man fort glömmer det.
Måndagen börjar med att Tore lämnar barnen på dagis vid 07:00 och själv åker jag till gymet för att träna lite innan arbetsdagen börjar. Jag hämtar barnen kl 15:45 på dagis och vi promenerar sakta hem och pratar om hur dagen varit. Kanske träffar vi på någon av Carl och Henrys kompisar tillika våra grannar. En stunds lek hinns med innan det är dags att laga middag. Middagen brukar stå på bordet vid 17:15. Efter middagen vankas ett snabbt bad efterföljt av Bolibompa. När Bolibomba är slut vid 18:30 borstas tänder och sen är det dags för två valfria godnattsagor.
Vid kl 19-19:30 släcks lamporna i barnen rum och lugnet infinner sig.
Klockan 20:00 samma kväll går mitt tåg till Göteborg där jag ska vara med på en utbildning tisdag-onsdag. På tåget kopplar jag upp mig för att jobba lite. Jag kommer fram sent till Göteborg men hinner zappa runt lite bland TV-kanalerna innan det är dags att sova.
Tore skjutsar barnen till dagis på tisdag morgon, själv åker han till Söderköping på någon jobbaktivitet. Där stannar han till onsdag eftermiddag så mormor hämtar barnen på dagis på tisdag eftermiddag och ser till att alla rutiner följs. Eftersom både Tore och jag är borta över natten sover mormor över och lämnar sen barnen på dagis på onsdag morgon.
Tore kommer hem onsdag eftermiddag och hinner hämta barnen på dagis.
Själv kommer jag hem vid 20-tiden och eftersom barnen redan sover tar jag nog en lång promenad för att skingra mina tankar och få frisk luft.
Torsdag morgon lämnar Tore barnen och jag far till gymet för att genomföra ett morgonpass. Tore åker vidare till Kalmar och kommer bli sen hem.
Efter jobbet hämtar jag barnen, lagar middag och väntar på farfar som kommer vid 17:30-tiden. När han anländer går jag på föräldramöte som förväntas hålla på fram till kl 20:00.
När jag kommer hem sover barnen återigen och jag kopplar upp mig för att jobba. Sent på kvällen kommer Tore hem och vi hinner byta några ord.
På fredag lämnar Tore barnen som vanligt vid 07:00 och jag hämtar dem vid 15:45. Då är det äntligen helg!
Barnen somnar ofta tidigt efter en hel vecka på dagis, så fredagskvällarna brukar vara riktigt lugna.
På helgerna brukar vi vara duktiga på att boka upp oss på saker. Därför går helgen fort och snart är det måndag igen....
Det jag inte nämt är sen allt det andra som måste flyta på som allt plockande av omkringspridda saker, tvätta, handla och klippa gräs m.m.
Återigen slås jag av tacksamhet för den hjälp vi får av mor- och farföräldrar för att få ihop detta gigantiska pussel.

Dåligt samvete

Jag tror jag är expert på att ha dåligt samvete eller försätta mig i situationer som ger mig dåligt samvete.
Först och främst är det nog gentemot mina barn som jag har dåligt samvete. Jag jobbar heltid och får ibland gliringar om det. Men faktum är att jag inte hade mindre dåligt samvete när jag jobbade deltid. Snarare tvärtom. Jag var mer stressad för att jag hade mer pressade tider att passa och jag skulle i stort sett hinna med lika mycket på jobbet som när jag jobbade heltid. En stor skillnad märkte jag dock och det var i lönekuvertet.
Jag har alltid förespråkat kvalitetstid istället för kvantitet. Jag älskar mitt jobb och vet att jag är en bättre och gladare människa om jag kan kombinera mitt jobb med mina barn och min familj. Det ena ska inte behöva förta det andra. Men visst ger mitt engagemang i jobbet mig dåligt samvete ibland. Det är klart att det inte känns bra att missa barnens studiedag på dagis för att man "måste" eller väljer att arbeta istället.
Men tack vare eget ansvar för mitt jobb kan jag i alla fall hämta barnen hyffsat tidigt från dagis och sen koppla upp mig när de har somnat. Många suckar när jag berättar att det är så jag jobbar men faktum är att jag tycker att det är en bra lösning. Jag kan umgås med mina barn efter dagis och jag kan jobba när de sover, en perfekt lösning för mig. Och det är ju ändå en begränsad tid vi pratar om, tiden går fort och snart är de stora.
Vad mer har jag dåligt samvete för? Rannsakar jag mig själv så har jag nog väldigt ofta dåligt samvete för att jag inte hör av mig till mina vänner oftare. Jag är väldigt mån om mina närmaste vänner och väldigt stolt över att jag har så många som jag faktiskt titulerar min nära vänner. Dels barndomsvänner som jag känt sen jag kom till Sverige för 35 år sedan men även människor som kommit mig nära på senare år.
Vänner betyder mycket för mig och jag lider av att ha tidsbrist och att vännerna då är de som nerprioriteras.
Det jag hoppas är att de vet och känner att de alltid finns i mina tankar och att även om jag inte hör av mig jätteofta är de betydelsefulla och ger mig positiv energi.
Träning eller kanske snarare brist på träning kan vara orsak till dåligt samvete. I perioder har jag svårt att träna så mycket som jag skulle behöva. Tidigare har jag varit expert på att hitta på ursäkter för att inte träna och mest har jag nog skyllt på att jag inte haft tid. Men med facit i hand så vet jag att det går att hitta tid om man verkligen försöker. Dessutom är mervärdena så många att man är korkad om man inte ser till att hitta den tiden.
Morgonträning och lunchträning är det som fungerar bäst för mig.
Ibland kan jag slarva med min medicin och det ger mig fruktansvärt dåligt samvete. Det är ju rent av oansvarigt med två små barn att inte ta sin medicin som man ska. Nu när jag skriver det inser jag ännu mer hur dumt det är. Det måste bli slut på det nu!
Vad mer kan jag har dåligt samvete för? Det finns säkert massor med saker som hus, städning och trädgård m.m. Listan kan nog göras hur lång som helst men det ska jag inte trötta ut er med.....det behåller jag för mig själv.