Tack mamma & pappa!

Ibland är man så dålig på att säga tack eller visa sin tacksamhet.
Därför vill jag tillägna det här inlägget mina underbara föräldrar.
Jag kan inte ens föreställa mig hur mitt liv hade varit utan dem. Speciellt inte nu när jag är inne i den kanske mest hektiska tiden i livet. Tiden med små barn, hus, jobb och en massa måsten....
Den hjälp jag får är så värdefull och gör att livspusslet blir lite lättare att få ihop.
Sen vi fick vårt tredje barn så har det såklart varit ännu körigare än innan så all hjälp emottages tacksamt.
Sista tiden har mamma och pappa hjälpt till väldigt mycket.
Mamma har bakat bullar till Erics dop, bakat 90 lussebullar till Carls luciafirande, mamma och pappa har vid en otalt gånger hjälpt mig med hämtning av Carl på skolan och Henry på dagis, varit barnvakt, mamma stryker och tvättar när hon är här och pappa är den ultimata lekfarbrorn. Ja, listan kan göras hur lång som helst...
Jag försöker uttrycka min tacksamhet ofta men ibland känns det som om man vill göra något mera.
Därför känns det extra roligt att jag och min bror bjuder mamma och pappa på en resa till Teneriffa. Vi åker allihopa så vi är där när mamma fyller jämt i juni nästa år. Mamma och pappa tyckte naturligtvis att det var alldeles för mycket, men tacksamhet går inte att värdera i pengar, det här var bara ett sätt att visa det på!
Återigen, TACK mina fina, snälla och helt underbara föräldrar!

Eric är döpt!

Lördagen den 11 december döptes Eric i Östra Hargs kyrka.
Det är en liten fin kyrka som ligger inte långt ifrån där vi bor.
Kyrkan är helt nyrenoverad och i och med att den är liten är den väldigt mysig.
I församlingen vi tillhör, Åkerbo, finns 9 stycken kyrkor. Vi fick Östra Hargs kyrka rekommenderad av kompisar som också döpt sina barn där.
Det enda som var en liten nackdel var att det var rätt små vägar till kyrkan och i år är det ju en hel del snö, så det var lite styrigt att ta sig till kyrkan. Men kyrkvaktmästaren väntade in alla gäster innan han ringde i klockorna.
Innan dopet hade vi träffat prästen för ett dopsamtal. Det var lite komiskt för han tittade på Eric och sa att Eric fick göra vad han ville i kyrkan förutom att skrika. Så fort han sagt det skrattade han för att understryka att han skämtade. Eric blev livrädd för hans bullriga skratt och började gallskrika. Så träffen med prästen blev ju lyckad...
Jag berättade det här för Carl på kvällen och uttryckte mig lite klumpigt. Jag sa skämtsamt att Eric nog inte tyckte om prästen.
Det fick jag ångra. När vi kom till kyrkan innan dopet gick vi till sakristian och träffade prästen för att gå igenom de sista detaljerna och så fort Carl kom in säger han "Eric tycker inte om prästen". Gissa om jag ville sjunka genom golvet.
Under dopakten var Eric tyst ända tills det var dags för prästen att hålla honom och hälla vatten på huvudet. Då gallskrek han åter igen. Efter ett tag, som kändes som en evighet fick jag tyst på honom. Prästen sa skämtsamt att Eric inte gillade att bli döpt men var välkommen i kyrkan ändå. Vilken tur...
De namn vi valt förutom Eric är Tore och Sven efter farfar.
Efter dopet bjöd vi på dopfika hemma hos oss. Vi hade enats om ett litet dop för Eric så vi var "bara" släkten.
Bullar, som min underbara mamma bakat, sju sorters kakor och tårta fanns på bordet.
Jag tycker det var en fin dag och jag tror Eric också var nöjd....trots prästen :)

Jag saknar mitt jobb!

Vet inte om det är ok att göra det eller skriva det när man är föräldraledig??
Men jag saknar mitt jobb. Eller delar av det i alla fall.
Och väldigt mycket saknar jag mina kollegor. Jag är priviligerad med roliga, trevliga och duktiga kollegor som förgyller min tid på jobbet....och ibland även utanför.
Jag är av den sorten som älskar att jobba. Ja, det är faktiskt så. Under förutsättning att jag trivs på jobbet såklart. Det har funnits tillfällen i livet då jag haft mindre intressanta arbetsuppgifter eller arbestgivare som jag inte trivts hos.
Men jag är stolt över att jag alltid sett till att ändra min situation då. Antingen genom att förändra arbetsuppgifterna eller genom att söka mig vidare.
Jag anser att man själv är ansvarig för ens livssituation och är man missnöjd måste man själv försöka förändra den. Det är sällan man får sånt serverat av någon annan!
Nu har jag absolut inte det problemet utan tvärtom, ett jätteintressant jobb som berikar mig massor. Varje dag på jobbet lär jag mig något nytt, vilket i och för sig beror på att jag fortfarande är ganska ny om man jämför med mina kollegors gedigna erfarenheter.
Jag har arbetat 3½ år på Samhall och det är kort tid. Mina kollegor sitter på 20-30 års erfarenhet, så där ligger man i lä.
Nu ska jag ju bara vara hemma drygt ett år men ändå kan jag känna lite längtan efter jobbet.
Jag tror att en del av anledningarna förutom det jag redan skrivit är att jag saknar min identitet på jobbet. Att vara behövd, att uträtta något, att lära sig något och att kanske var duktig på något.
Kanske lite för att det kräver en annan tankeverksamhet än hemma.
Nu får ni ju inte tro att jag vantrivs hemma för så är inte fallet.
Men hemma blir det lite mer projektlederi för att få vardagspusslet att gå ihop.
Och jag är mycket mer stressad hemma än på jobbet. Eller stressad på ett annat sätt kanske jag ska skriva för visst kan det vara jättestressigt på jobbet.
Men på jobbet får man äta lunch, dricka kaffe och även gå på toaletten ifred.
Det får man inte hemma. Det är nästan alltid någon annan som behöver hjälp och då går det såklart före mina egna behov.
Hur mycket man än älskar sina barn kan man i den här perioden av livet sakna egentid. Det är det som får stryka på foten. Egentid just nu är att sent en kväll storhandla mat på ICA Maxi.
Men allt har sin tid, nu är det småbarnsår som gäller med allt vad det innebär. Och mest handlar det om en härlig tid....små barn, små problem var det någon som sa....
Och jag har ju som tur är många år kvar att jobba!

Tiden springer iväg...

Min mamma tycker att jag är dålig på att uppdatera bloggen så jag gör väl ett försök att sammanfatta vad som hänt den senaste tiden....
Senast jag skrev var Eric ca en månad och nu är han drygt tre månader.
Tiden springer iväg och han växer så det knakar.
Jag försöker verkligen njuta av stunden även om det ibland är svårt.
Tiden går mest åt till att passa tider för diverse aktiviteter. Carl ska till och från skolan, Henry ska till och från förskolan, besök på BVC, aktivteter som gymnastik för de äldre sönerna och så lite amning och byte av blöjor och vips har ännu en dag gått.
Sen är det ju en fördel om man dessutom hinner laga lunch och middag, tvätta och städa.
De sistnämna göromålen är verkligen inte mina favoritsysselsättningar men nödvändigt ont.
Däremellan får jag passa på att njuta. I form av långa promenader tillsammans med Eric och ibland med andra föräldralediga mammor som bor i närheten.
Ibland finns det till och med tid för mys hemma. Då jag bara kan sitta med Eric och jollra, skratta och vila. Då vill man att tiden ska stå still och man suger in varje ögonblick och hoppas på att minnas just denna stund.
Det är en hektiskt tid, småbarnsåren. Och fast det ibland är kämpigt är det verkligen en gudagåva med barn. De tillför så mycket glädje och härliga stunder.
Det påminner mig om att jag måste uppdatera barnens citat. Varje dag kommer det roligheter ur deras munnar. Och snart kommer vi ha en till som säger en massa roligheter....
Nu är ju Eric rolig på sitt vis, han pratar för fullt på sitt egna språk och har väldigt nära till skratt. Då och då kan man till och med få honom att skratta högt och nästan få skrattattacker. Det är ljuvligt.
En annan sak som är en fröjd för öga och hjärta är att se alla barnen tillsammans. Min dröm om en stor familj har gått i uppfyllelse.
Carl och Henry har verkligen varit jättegulliga mot sin lillebror. Det har faktiskt inte varit några problem. Carl och Henry hjälper mig med Eric utan protester. De gosar och busar med honom och blir överlyckliga när han svarar med skratt och joller.
De längtar nog lite efter att han ska bli lite större och mer tålig...

Dagen då Carl & Henry fick en lillebror

Ja, drygt en månad efter att Carl & Henrys lillebror kom till världen har jag tid att skriva om händelsen...
Som planerat sattes förlossningen igång den 22 augusti 2010 och vi infann oss på US i Linköping klockan 7:30.
Efter en natt med orolig sömn var det äntligen dags. Vi hade fått rådet att ringa till BB innan vi åkte in för att säkerställa att det fanns tid och plats för oss. En käck barrnmorska sa att det var inga problem.
Så vi åkte in och resan kunde börja...
Lite otur på vägen hade vi allt. Som att barnmorskan hade stora problem med att hitta mina blodkärl. Och hon är inte ensam, jag är väldigt svårstucken, jag har tydligen blodkärl som kryper undan så fort en kanyl sätts in i min kropp. Det kanske beror på att jag är extremt spruträdd. Efter ett evigt grävande, tre spruckna blodkärl och ett nära svimningsanfall från min sida var allt på plats.
Eftersom bebisen inte låg helt fixerad tillkallades en läkare när barnmorskan tog hål på hinnorna. Om man haft tur skulle förlossningen kunna sätta igång av detta men det enda som hände var att fostervatten forsade ur min kropp.
Först fick jag ligga och avvakta eventuella värkar men eftersom det inte hände något fick jag gå upp och gå för att försöka få igång förlossningen. Det var ingen angenäm uppgift att gå omkring i korridoren på BB och hoppas att värkarna skulle sätta igång.
Efter ett par timmar beslutade man att börja ge mig värkstimulerande dropp. Man började med en väldigt låg dos eftersom man inte visste hur min kropp skulle reagera. Med tanke på att jag är en "snabb" föderska ville man ha ordentlig kontroll och en mer långsam förlossning.
Medans jag fick droppet och ingenting hände fylldes avdelningen upp av blivande mammor vars förlossning hade satt igång på naturlig väg.
Helt plötsligt var avdelningen full och alla barnmorskor hade fullt upp. Det gjorde att man avvaktade med att ge mig mer dropp. Och det är ju självklart att det fick bli så, en naturlig förlossning går ju inte att stoppa när den väl satt igång...
Den barnmorskan som påbörjat min förlossning hann gå hem och bli avlöst av en annan innan det var min tur.
Den nya barnmorskan var en helt underbar kvinna, Kajsa 65 år som skulle gå i pension efter nyår. Hon andades och utstrålade erfarenhet och kunskpap. Med henne kände jag mig fullständigt trygg. Att hon sen hade humor gjorde allt mycket lättare.
Kajsa ökade mitt dropp och klockan 13 var värkarna igång. Jag hade blivit rekommenderad ryggbedövning vid denna förlossning så en läkare tillkallades när värkarna var regelbundna. Det var tur att jag inte visste hur ont det skulle göra innan att sätta denna bedövning. Det blev ju inte bättre av att läkaren misslyckades vid första försöket och fick göra om bedövningen på ett nytt ställe.
När väl bedövningen verkade var den till stor hjälp. Jag hade värkar ungefär varannan minut så det var skönt att slippa den värsta smärtan.
Sen följde ytterligare lite strul, kanylen (det kanske inte heter så) till droppet började plötsligt spänna väldigt mycket i min arm och det visade sig att även det blodkärlet brustit och droppet gick rätt ut i kroppen. Det var bara att sätta en ny kanyl. Det visade sig tack och lov att Kajsa var lite säkrare på det och hon lyckades på första försöket.
När värkarna blev starkare kände jag något som rann på ryggen. Det var en koppling till ryggbedövningen som lossnat. En annan barnmorska försökte tappert laga den urhoppade slangen, men det känns som om det inte riktigt lyckades.
Då satte verkarna igång på riktigt och jag kände att nu var bebisen på väg ut. Kajsa tillkallades och hon i sin tur kallade på ytterligare en barnmorska.
Med Kajsas förträffliga vägledning och den andra barnmorskans hjälp gick förlossningen jättebra utan några bristningar som jag innan varit så rädd för.
Sen gjorde det ju naturligtvis fruktansvärt ont och de sista minutrarna tänkte jag bara på att det här var sista gången jag skulle föda barn, aldrig mer.
Men det var såklart värt all smärta för ut kom en helt gudomlig liten kille. Han föddes klockan 17:02, vägde 3770 gram och var 50 cm lång.
Carl & Henry hade fått en lillebror och jag och Tore hade fått ytterligare en underbar son!

Jag måste bara skriva om en liten rolig händelse drygt en timme efter förlossningen.
Jag satt lite lagom mörbultad i en fåtölj och brevid mig satt Tore. Plötsligt reser han sig upp och sträcker på kroppen från sida till sida och utbrister "Jag tror jag har lite ont i ryggen".
Det säger lite om att män inte har en aning om hur det känns för en kvinna att föda barn :)

Det verkar som om Henry får ha sin födelsdag i fred!

Idag den 21 augusti är det Henrys fjärde födelsedag. Den firades såklart med sång och paketöverlämning i ottan.
I vanlig ordning vaknade födelsedagsbarnet före oss som skulle sjunga. Klockan 05:20 kom en nyvaken Henry in till Tore och mig och kröp ner i sängen.
Jag hade en svag förhoppning om att han kanske skulle kunna somna om, men tji fick jag. Så jag fick vänligt be Henry krypa ner i sin egen säng och "låstsassova" så vi kunde komma och överraska honom.
Carl är ju också morgonpigg så han kom snabbt upp på benen. Sen sjöng vi för kung och fosterland och gav Henry de efterlängtade presenterna. Allt var till belåtenhet och Carl hjälpte såklart till med både paketöppning och ihopbyggande av lego.
Eftersom jag är höggravid har jag varit lite orolig att Henry ska få dela sin födelsedag med sin lillebror.
Lyckligtvis verkar det som om jag kommer klara av att knipa igen tills imorgon.
Imorgon är dagen då vi fått tid för igångsättning. Klockan 07:30 ska vi infinna oss på US.
Med tanke på den tidiga morgontiden har vi förberett genom att redan nu lämna barnen hos mormor & morfar på landet. Vi passade på att äta tårta på landet innan Tore och jag for hem. Kände att jag ville komma hem och förbereda mig lite inför morgondagen.
Av någon anledning (det är väl horomonerna som spökar) kändes det vemodigt att lämna barnen idag.
Massor av tankar poppar upp i huvudet....och jag känner mig lite nedstämd.
Jag vet inte om det är en fördel att veta när förlossningen ska ske mot att inte veta.
Med mina två andra söner har jag ju inte vetat. Carl har kommit en och en halv vecka innan utsatt födelsedatum och med Henry gick jag över nästan två veckor.
Det känns som om man har mer tid till eftertanke och grubblande plus att man hinner bli mer orolig när man vet exakt när det ska ske.
Det känns inte som om det är någon fördel i mitt fall. Det kommer nog bli en natt med dålig sömn har jag en känsla av.
Men jag vet ju av erfarenhet att när det lilla knytet väl är fött så är alla konstiga tankar borta och man bara älskar det precis lika mycket som sina andra barn.
Kärleken till sina barn är verkligen oändlig.

Min förstfödda son fyller 6 år!

Oj, vad tiden går fort.
Jag kan minnas som igår när jag födde mitt första barn, sonen Carl.
Självklart älskar man alla sina barn lika mycket men det är ändå något speciellt med den förstfödde.
Man får inträde till en helt ny värld, får känna helt nya känslor och även acceptera att livet kretsar kring en annan person än en själv.
Det är omtumlande men vilken lycka. Första tiden befinner man sig som i en lyckobubbla, en härlig känsla.
Idag har det gått sex år sedan jag fick min förstfödda son Carl.
Carl har varit väldigt förväntansfull inför denna sjätte födelsedag. Han har verkligen tyckt att den är speciell.
Igår kväll ville han gå och lägga sig sent så han skulle sova länge på sin födelsedag. Hans tanke var att han skulle bli väckt av oss när vi skulle sjunga för honom.
Han var noga med att välja grattis-sång. Hans önskan var att vi skulle sjunga den engelska varianten, Happy Birthday.
Klockan 05:30 hörde jag någon som tassade omkring i huset. Det var såklart Carl. Tore gick upp och sa till Carl att det var mitt i natten och att han skulle försöka somna om.
Det gick såklart inte.
När Tore gick ut i köket för att förbereda lite ropade Carl från sitt rum "Vad gör du i köket?, jag ligger i min säng".
Sen kom han bort till min säng och sa att han ångrat sig vad beträffar grattis-sången. Det var nog bättre om vi sjöng den vanliga på svenska, för Henry är ju inte så bra på engelska och det skulle ju vara kul om han också kunde sjunga för Carl.
Carl gick tillbaka till sin säng och jag lovade att vi skulle komma snart.
Det var bara att väcka Henry. Som tur var var han inte svår att väcka utan han satte sig spikrakt upp i sängen och frågande om vi skulle sjunga för Carl.
Sen äntligen var det dags för Carl att bli uppvaktad på sängen med sång och paket. Alla paket föll i smaken och han var så lycklig.
Carl och jag skulle garnera tårtan som han och jag gjort kvällen innan med lite färsk frukt. Därför var han, Henry och Tore tvungna att åka till ICA Maxi.
Tore berättade vad Carl sagt till kassörskan "Det är en stor dag idag". När kassörskan frågade varför svarade Carl " Jag fyller 6 år idag". Lite gulligt.
Dagen fördrevs sen med att lägga det nya pusslet och bygga med det nya legot.
Favoritlunch och middag var beställda. Korv med bröd och pannkakor.
På eftermiddagen kom mormor och morfar med mera paket och äntligen fick vi smaka tårtan.
Klockan 22 somnade Carl med ett stort leende på läpparna. Innan han somnade bedyrade han att han var sååå nöjd med sin 6-årsdag.
Det finns verkligen inget bättre än att se sina barn lyckliga!

Så kom den sorgliga dagen

Onsdagen den 14 juli blev en sorgens dag hos oss.
Alva, en irländsk setter och en hund jag köpte för 13 år sen gick bort den dagen.
Nu har ju inte Alva bott hos mig utan hos mina föräldrar under sin livstid.
Jag beställde Alva hos en kennel utanför Finspång för 13 år sen tillsammans med min dåvarande sambo.
Det förhållandet tog slut och jag flyttade till en liten lägenhet mitt i centrala Norrköping. Inget idealiskt hem för en sån krävande ras som irländsk setter.
Jag rådfrågade min mamma hur jag skulle göra med hunden jag beställt och lagt handpenning på. Hon svarade att avbeställa hunden var inte aktuellt utan hon och pappa kunde hjälpa mig med Alva. De hade året innan avlivat sin tax Fanny och saknade en hund i huset.
Överenskommelsen blev alltså att mina föräldrar hade Alva hos sig och jag lovade att hjälpa till med hundvakt.
Alva kom till ett hundälskande hem och till människor som älskar att promenera långa sträckor. Perfekt för en sån stor och krävande hund som irländsk setter. De behöver ju massor med motion och mental träning för att må bra.
Och mått bra, det har Alva garanterat gjort hos mina föräldrar!
När jag sen flera år senare fick barn har Alva varit till stor glädje för dem. Det har också varit nyttigt för barnen att umgås med en hund och lära sig ta hänsyn. Snällare hund och mer barnkär än Alva finns nog inte.
Det var såklart jobbigt att berätta för barnen att Alva nu var borta. Men som vanligt när det gäller barn, så är de så okomplicerade i sina tankar. Henry sa direkt att Alva nu skulle få träffa gammelfarfar Tore som gick bort för snart 4 år sen.
Sen frågade han Carl att eftersom han gillar att snickra så mycket kanske han kunde snickra en trappa till himlen så vi kunde hälsa på Alva.
Carl han konstaterade att Alva skulle få det mycket bättre i himlen för där blåser det ju så mycket och Alva tycker ju inte om när det är för varmt som det varit den här sommaren för henne.
Jag kan inte låta bli att tänka på något som Carl sa när gammelfarfar Tore gick bort för snart fyra år sen.
Carl var dryg två år och Henry var drygt två månader.
Jag berättade att gammelfarfar gått bort och att gamla människor gör det.
Carl tittade på mig och sa "Ja mamma, precis som en blomma som vissnar och dör. Men vet du, det kommer nya, som Henry". Jag kommer aldrig att glömma det ögonblicket.
Som sagt vi vuxna krånglar till saker och ting....
Sov gott nu Alva!

Vad ska tredje sonen heta?

Vad svårt det verkar vara att komma överens om ett namn på vår tredje son.
Samtidigt så vet vi av tidigare erfarenhet att det namn man hade innan barnet kommit kanske inte passar när väl barnen kommit ut.
Så har det varit både med Carl och Henry. Till båda hade vi andra förslag men som inte riktigt kändes bra när de väl såg dagens ljus.
Ett namn som vi haft som förslag på alla är Erik eller Eric. Stavningen är nästa sak man ska komma överens om.
Erik finns med även som förslag denna gång men vi måste ha fler förslag så vi inte står där ifall bebisen inte ser ut som någon Erik.
Den här gången känns det som om det kommer bli extra svårt eftersom även barnen vill vara med och bestämma. Och det ska de såklart få vara.
De förslag vi har är:
Erik
William
Oscar
Och så har jag Ernst men det verkar jag vara rätt ensam om.
Andranamnen är vi nog klara med, det blir Tore Sven. Då har vi nog fått med de viktigaste släktnamnen....
Så diskussionerna fortsättning följer i denna namnjakt......ska bli spännande att se vad det till slut blir.

Barn nummer tre på gång!

Så länge jag kan minnas har jag drömt om tre barn.
Att det sen skulle bli så har inte varit någon självklarhet eftersom erfarenheten har visat att mina barn inte direkt levererats på beställning.
Innan tankarna på barn fanns så fanns inte heller tanken att det skulle kunna bli svårigheter att få barn.
Egentligen ganska konstigt kanske eftersom jag själv är beviset på det genom den adoption som mina föräldrar gjorde.
Hur som helst genom tre underverk är jag nu gravid med mitt och Tores tredje barn.
Barnet är beräknat till början av september men av olika anledningar kommer det att "levereras" i mitten eller slutet av augusti.
Så skrivande stund är jag i vecka 23.
För ett par veckor sen var vi på det sena ultraljudet och fick då möjligheten att se vilket kön barnet har.
Vi hade diskuterat detta innan och var överens om att vi den här gången ville ta reda på detta.
På våra två tidigare barn har den valmöjligheten inte funnits så det har inte varit nåt alternativ.
Barnmorskan som utförde ultraljudet visade oss vilket kön det var och det kom inte som någon överraskning för mig. Vi kommer välsignas med ännu en son.
När jag kom hem från ultraljudet med två kort som jag kunde visa barnen berättade jag även för dem att de skulle få en lillebror.
Henrys spontana reaktion var "Jaa, en lillebror, vilken tur att det inte blir en tjej!" medans Carl diplomatiskt sa att det hade väl också gått bra och det hade ju varit kul för mamma.
Men i ärlighetens namn så spelar det ingen roll. Jag är lycklig för de barn jag får och att jag kan få barn över huvudtaget.
Sen hade det såklart inte gjort något om det blivit en tjej. Men det är mest för att man är nyfiken på hur det skulle vara och hur hon skulle bli.
Nu blir det en liten kille som också ska bli spännade att se vilket filur det blir.
Carl är lik Tore och Henry mig så vi får se hur nummer tre blir....

Carls stora dag!

Den 12 april 2010 var en milstolpe i Carls liv...två viktiga saker hände nämligen den dagen.
Efter att jag hämtat barnen på dagis pratade vi lite om att grannen Viktor som precis lärt sig cykla utan stödhjul.
På vägen hem kom Viktor cyklandes och Carl var väldigt imponerad.
När vi sagt hej då till Viktor sa Carl "När vi kommer hem mamma, får du skruva bort stödhjulen på min cykel".
Jag gjorde som han sa och hjälpte Carl upp på cykeln. Gissa om jag blev förvånad när han bara trampade iväg utan att jag hann med att hålla i honom. Han svängde ut på vägen utanför vårt hus och eftersom det är en liten utförsbacke fick han upp rätt mycket fart. Han fick inte riktigt till att bromsa så han hamnade i grannens slänt som tack och lov är av gräs så han landande mjukt. Han hade ett stort flin på läpparna när han reste sig upp och var snabbt uppe på cykeln igen. Han behövde lite hjälp vid starten men annars gick det otroligt snabbt för honom att lära sig behärska cykeln, och även att bromsa....
Den andra betydelsefulla händelsen denna dag vara att Carl tappade sin första tand.
Länge hade han längtat efter att tappa en tand och han hade vickat på tanden långt innan den var lös. När han ikväll satt framför Bolibompa satt han utan att tänka på det och pillade på tanden och vips hade han den i handen. Lite förvånad med lycklig kan man säga. De första han ringde och berättade detta för var naturligtvis farmor och farfar som är tandläkare.
Tanden är nu i ett glas med vatten och det sägs att den under natten ska förvandlas till en lyckopeng.....

En lyckad tripp till Barcelona

Torsdagen den 8 april 2010 bar det iväg till Barcelona.
Resan var bokad sedan hösten 2009 så väntan hade varit lång.
Mitt resesällskap var fyra tjejkompisar. Malin E, Malin N, Helén och Kim.
Fyra tjejer som jag lärde känna när jag träffade Tore, dvs för ungefär 9 år sen. Samtliga tjejer är fruar/sambos med vänner till Tore och det är på den vägen vi lärt känna varandra.
Jättekul att få lära känna tjejerna utan respektive....
Vi åkte tidigt på torsdagmorgonen från Skavstas flygplats, vilket innebar att vi kunde äta en sen lunch i Barcelona samma dag. Sen stannade vi till söndag.
Nästan tre dagar i Barcelona med shopping, god mat & dryck, kultur och mycket promenerande.
Vi hade även jättetur med vädret, det var ca 20 grader och gassande sol.
Barcelona har verkligen allt man kan önska sig av en minisemester.
Vi hyrde en stor lägenhet i centrala Barcelona med gångavstånd till det vi ville se.
Det mest spektakulära var La Sagrade Familia och Gaudiparken.
Det var också väldigt mysigt med Medelhavet så nära inpå denna storstad. Shoppingen var oändlig och höll man sig till spanska märken, var det väldigt prisvärt.
Maten var också fantastiskt god och prisvärd. Tapas och Paella med skaldjur är det jag kommer minnas och längta tillbaka till.
Förhoppningsvis dröjer det inte allt för länge till jag kan åka till Barcelona igen.
Många fler sevärdheter finns kvar att utforska!

Om du är född i Korea och mormor är född i Sverige, hur kan då mormor vara din mamma?

Carl har den senaste tiden haft mycket frågor om mitt ursprung.
I höstas började en ny pojke på Carl och Henrys avdelning på förskolan som är adopterad från Kina.
En dag kom Carl hem och sa: "Mamma, du skulle kunna vara Albins mamma, för ni ser likadana ut".
Jag tror att de pratat en hel del om vart Albin kommer ifrån och varför han ser annorlunda ut mot de andra barnen.
I samband med detta så gick det nog upp för båda barnen att jag också såg annorlunda ut.
Frågorna, framförallt från Carl var många.
En kväll när han skulle sova ville han att jag skulle ligga brevid honom.
Sen hade vi en pratstund ungefär så här:
-Mamma, vart är du född?
-I ett land långt bort som heter Korea.
-Vart kommer mormor ifrån?
-Från Sverige.
Jag tog fram en kartbok och visade vart Korea och Sverige låg.
-Men om mormor är född i Sverige och du i Korea, hur kan då mormor vara din mamma? Korea ligger ju jättelångt bort.
-Jag hade en annan mamma i Korea men hon kunde inte ta hand om mig så jag fick åka till mormor och morfar i Sverige.
-Varför kunde hon inte ta hand om dig, ville hon inte?
-Hon ville nog men var nog så fattig att hon var tvungen att lämna bort mig.
-Vad är fattig?
-När man inte har tillräckligt med pengar så man kan köpa mat och kläder.
-Är vi rika mamma?
-Nej, rika är vi nog inte. Vi har lagom med pengar så vi kan köpa mat och kläder.
-Så vi är inte fattiga då?
-Nej, det är vi inte.
Helt plötsligt slog det mig vart han ville komma med sina frågor. Han var kanske rädd att han och Henry skulle kunna bli bortlämnade.
Vår lilla pratstund slutade med att Carl sa:
-Vilken tur mamma att du fick komma till mormor och morfar!
Och det ska gudarna veta att jag också tycker. Bättre liv kunde jag inte fått! Tack snälla mamma och pappa, ni är bäst!

Uppdelning av familjen

Så kom då veckan när familjen för en vecka skulle delas upp.
Vi hade funderat på att åka till fjällen hela familjen vecka 10 sen en tid tillbaka.
Men ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig.
Jag kände att jag inte kunde vara borta från jobbet av olika anledningar.
Jag hade fyra dagar av fem inbokade med tjänsteresor just den här veckan och min kollega Christina skulle få en välbehövlig ledighet för att vara med sina barnbarn två av dagarna.
Då får man helt enkelt fundera ut en plan B...
Plan B blev följande....Carl och Tore åkte till fjällen onsdag till söndag, Henry fick vara på dagis på onsdagen och blev sen hämtad av mormor och morfar på eftermiddagen. Henry var sen hos mormor och morfar till söndag kväll då jag kom hem från Stockholm och anslöt till dem.
Det betydde att jag var själv onsdag och torsdag efter jobbet. Det kändes såklart lite ovant och inte minst väldigt tomt. Tänk er själva att komma hem till ett tomt hus och sen sova där själv utan man och barn som man är van vid.
Eftersom jag ändå var själv så passade jag på att göra saker som jag kanske annars har svårt att göra. På onsdagskvällen när jag kom hem efter tre dagar i Kristianstad åkte jag direkt till min kompis Anna-Lena.
Hon har precis flyttat till en ny lägenhet så det var kul att se hur hon bodde och jättemysigt att dricka te och prata.
På torsdagen fick jag med mig min vän Ulrika på en tur på stan efter jobbet. Vi strosade i affärer och fikade. Också jättemysigt och lyxigt eftersom tillfällena när jag kan strosa på stan är väldigt få. Eller rättare sagt, jag prioriterar inte det numera....
På fredagen var jag som sagt i Stockholm över dagen och när den var slut åkte jag till mina föräldrar i Kimstad där Henry väntade.
Det var så underbart att se honom efter fem dagars saknad. Jag hade köpt med mig attiraljer till ett klassiskt fredagsmys och blev bjuden på mammas goda mat.
En helt underbar kväll helt enkelt.
Henry hade såklart haft det ljuvligt med mormor och morfar. Det var första gången han var där och sov själv. Annars är ju alltid Carl med. Henry trivdes nog med odelad uppmärksamhet och det hade gått hur bra som helst. (Jag var inte det minsta orolig för något annat).
Henry och jag sov i Kimstad sen åkte vi hem lördag förmiddag. Väl hemma i Ekängen skottade vi fram uteplatsen så vi kunde både fika och äta lunch ute i solskenet. Vi var nog ute fyra timmar och det färgade våra kinder riktigt röda. Vårsolen är stark..
Nu är det lördag kväll och vi har precis fått reda på att Tore och Carl är på väg hem från fjällen.
Både Henry och jag saknar dem och det ska bli så underbart att träffa dem, de var ju nästan en vecka sen vi sågs.
Det har varit en bra vecka för alla men ändå skönt att den är över.....

Vad härligt att bo vid en sjö...även på vintern

Oftast när man tänker på att bo vid en sjö tänker man sig att det är så härligt på sommaren. Man tänker på bad och fin utsikt.

Jag har precis kommit på att det är nästan ännu mer härligt att bo vid Roxen på vintern i alla fall när isen har lagt sig.

Tack vare eldsjälar i Ekängen plogas en ganska lång slinga där man kan åka långfärdsskridskor, skridskobanor plogas upp på flera ställen för de som vill åka vanliga skridskor, det spåras jättefina skidspår för de som gillar längdskidor och det är ju helt underbart att promenera på sjön.

För någon månad sen när det var fint väder gick vi ner till sjön. Vi hade fått meddelande om att Carl skulle åka skridskor med dagis veckan därpå.

Carl har inte varit jätteintresserad av skridskor förut så därför hade han aldrig provat. Nu var han redo och skridskor inhandlades. Carl kände nog att han ville öva lite innan det var dags att åka skridskor med dagis.

Henry hade pulka och längskidor med sig.

Carl var väldigt målinriktad och traglade på. Efter någon timme släppte det och det gick riktigt bra, han såg inte längre ut som Bambi på hal is.

Henry hade som sagt med sig längskidor och det var premiär för honom att åka på dem. Han var jätteduktig. Han ramlade inte mycket och var väldigt tålmodigt.

Båda var på isen i över två timmar och övade. Riktigt bra kämpat måste jag säga.

Självklart hade vi matsäck med oss, det hör ju liksom till.

Själv åkte jag längskidor i de helt fantastiskt fina spåren. På tre ställen såg jag folk grilla, gissa om man blev avundsjuk.

Men vem vet, nån gång kanske vi också grillar på sjön...

Fjällen med kompisar

Efter nyår var familjen i fjällen i ett par dagar tillsammans med kompisar. I omgångar var vi fyra familjer som var Sälen samtidigt. Vi bodde i Röda byn i Tandådalen. Helt ok stugor med ett jättebra läge precis vid skidbacke och längdskidspår.
I vår stuga bodde vi två familjer, vår familj och familjen Kollberg.
Våra barn är i ungefär samma ålder och fungerar bra ihop.
Barnen, framförallt Carl var laddade för att åka slalom. Henry var mest orolig att hans skidor skulle vara får långa. Han blev till och med rätt tjatig om att han skulle ha väldigt små skidor...
Barnen och Tore hyrde skidor och själv ägnade jag mig mest åt att åka längdskidor. Längdskidor hade jag fått av min svägerska Maud innan så de packades med i takboxen till Sälen.
Hur gick det då? Jo, jag måste säga att jag är grymt imponerad av barnens snabba inlärningsförmåga. Carl lärde sig svänga och kunde till och med runda figurer som fanns uppställda i backen, bromsa och åka lift själv efter tre dagar. Det tycker jag är imponerande.
Henry åkte inte lika mycket skidor men var duktig han med. Nästa år kommer han bli lika grym.
En eloge också till Tore för tålamod och superbra stöttning av Carl.
En annan anledning att det gick så fort att lära sig beror nog på att samtliga av våra kompisars barn verkligen var jätteduktiga på att åka slalom. Det pepper ju lite att se andra i samma storlek och ålder kunna.
Carl och Tore åker upp till Sälen igen halva vecka 10. Det blir perfekt för Carl att färska upp sina slalomkunskaper och öva lite mer.
Henry och även jag själv vi sparar oss till 2011!