Onsdagen den 14 juli blev en sorgens dag hos oss.
Alva, en irländsk setter och en hund jag köpte för 13 år sen gick bort den dagen.
Nu har ju inte Alva bott hos mig utan hos mina föräldrar under sin livstid.
Jag beställde Alva hos en kennel utanför Finspång för 13 år sen tillsammans med min dåvarande sambo.
Det förhållandet tog slut och jag flyttade till en liten lägenhet mitt i centrala Norrköping. Inget idealiskt hem för en sån krävande ras som irländsk setter.
Jag rådfrågade min mamma hur jag skulle göra med hunden jag beställt och lagt handpenning på. Hon svarade att avbeställa hunden var inte aktuellt utan hon och pappa kunde hjälpa mig med Alva. De hade året innan avlivat sin tax Fanny och saknade en hund i huset.
Överenskommelsen blev alltså att mina föräldrar hade Alva hos sig och jag lovade att hjälpa till med hundvakt.
Alva kom till ett hundälskande hem och till människor som älskar att promenera långa sträckor. Perfekt för en sån stor och krävande hund som irländsk setter. De behöver ju massor med motion och mental träning för att må bra.
Och mått bra, det har Alva garanterat gjort hos mina föräldrar!
När jag sen flera år senare fick barn har Alva varit till stor glädje för dem. Det har också varit nyttigt för barnen att umgås med en hund och lära sig ta hänsyn. Snällare hund och mer barnkär än Alva finns nog inte.
Det var såklart jobbigt att berätta för barnen att Alva nu var borta. Men som vanligt när det gäller barn, så är de så okomplicerade i sina tankar. Henry sa direkt att Alva nu skulle få träffa gammelfarfar Tore som gick bort för snart 4 år sen.
Sen frågade han Carl att eftersom han gillar att snickra så mycket kanske han kunde snickra en trappa till himlen så vi kunde hälsa på Alva.
Carl han konstaterade att Alva skulle få det mycket bättre i himlen för där blåser det ju så mycket och Alva tycker ju inte om när det är för varmt som det varit den här sommaren för henne.
Jag kan inte låta bli att tänka på något som Carl sa när gammelfarfar Tore gick bort för snart fyra år sen.
Carl var dryg två år och Henry var drygt två månader.
Jag berättade att gammelfarfar gått bort och att gamla människor gör det.
Carl tittade på mig och sa "Ja mamma, precis som en blomma som vissnar och dör. Men vet du, det kommer nya, som Henry". Jag kommer aldrig att glömma det ögonblicket.
Som sagt vi vuxna krånglar till saker och ting....
Sov gott nu Alva!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar