Jag saknar mitt jobb!

Vet inte om det är ok att göra det eller skriva det när man är föräldraledig??
Men jag saknar mitt jobb. Eller delar av det i alla fall.
Och väldigt mycket saknar jag mina kollegor. Jag är priviligerad med roliga, trevliga och duktiga kollegor som förgyller min tid på jobbet....och ibland även utanför.
Jag är av den sorten som älskar att jobba. Ja, det är faktiskt så. Under förutsättning att jag trivs på jobbet såklart. Det har funnits tillfällen i livet då jag haft mindre intressanta arbetsuppgifter eller arbestgivare som jag inte trivts hos.
Men jag är stolt över att jag alltid sett till att ändra min situation då. Antingen genom att förändra arbetsuppgifterna eller genom att söka mig vidare.
Jag anser att man själv är ansvarig för ens livssituation och är man missnöjd måste man själv försöka förändra den. Det är sällan man får sånt serverat av någon annan!
Nu har jag absolut inte det problemet utan tvärtom, ett jätteintressant jobb som berikar mig massor. Varje dag på jobbet lär jag mig något nytt, vilket i och för sig beror på att jag fortfarande är ganska ny om man jämför med mina kollegors gedigna erfarenheter.
Jag har arbetat 3½ år på Samhall och det är kort tid. Mina kollegor sitter på 20-30 års erfarenhet, så där ligger man i lä.
Nu ska jag ju bara vara hemma drygt ett år men ändå kan jag känna lite längtan efter jobbet.
Jag tror att en del av anledningarna förutom det jag redan skrivit är att jag saknar min identitet på jobbet. Att vara behövd, att uträtta något, att lära sig något och att kanske var duktig på något.
Kanske lite för att det kräver en annan tankeverksamhet än hemma.
Nu får ni ju inte tro att jag vantrivs hemma för så är inte fallet.
Men hemma blir det lite mer projektlederi för att få vardagspusslet att gå ihop.
Och jag är mycket mer stressad hemma än på jobbet. Eller stressad på ett annat sätt kanske jag ska skriva för visst kan det vara jättestressigt på jobbet.
Men på jobbet får man äta lunch, dricka kaffe och även gå på toaletten ifred.
Det får man inte hemma. Det är nästan alltid någon annan som behöver hjälp och då går det såklart före mina egna behov.
Hur mycket man än älskar sina barn kan man i den här perioden av livet sakna egentid. Det är det som får stryka på foten. Egentid just nu är att sent en kväll storhandla mat på ICA Maxi.
Men allt har sin tid, nu är det småbarnsår som gäller med allt vad det innebär. Och mest handlar det om en härlig tid....små barn, små problem var det någon som sa....
Och jag har ju som tur är många år kvar att jobba!