Tack mamma & pappa!

Ibland är man så dålig på att säga tack eller visa sin tacksamhet.
Därför vill jag tillägna det här inlägget mina underbara föräldrar.
Jag kan inte ens föreställa mig hur mitt liv hade varit utan dem. Speciellt inte nu när jag är inne i den kanske mest hektiska tiden i livet. Tiden med små barn, hus, jobb och en massa måsten....
Den hjälp jag får är så värdefull och gör att livspusslet blir lite lättare att få ihop.
Sen vi fick vårt tredje barn så har det såklart varit ännu körigare än innan så all hjälp emottages tacksamt.
Sista tiden har mamma och pappa hjälpt till väldigt mycket.
Mamma har bakat bullar till Erics dop, bakat 90 lussebullar till Carls luciafirande, mamma och pappa har vid en otalt gånger hjälpt mig med hämtning av Carl på skolan och Henry på dagis, varit barnvakt, mamma stryker och tvättar när hon är här och pappa är den ultimata lekfarbrorn. Ja, listan kan göras hur lång som helst...
Jag försöker uttrycka min tacksamhet ofta men ibland känns det som om man vill göra något mera.
Därför känns det extra roligt att jag och min bror bjuder mamma och pappa på en resa till Teneriffa. Vi åker allihopa så vi är där när mamma fyller jämt i juni nästa år. Mamma och pappa tyckte naturligtvis att det var alldeles för mycket, men tacksamhet går inte att värdera i pengar, det här var bara ett sätt att visa det på!
Återigen, TACK mina fina, snälla och helt underbara föräldrar!

Eric är döpt!

Lördagen den 11 december döptes Eric i Östra Hargs kyrka.
Det är en liten fin kyrka som ligger inte långt ifrån där vi bor.
Kyrkan är helt nyrenoverad och i och med att den är liten är den väldigt mysig.
I församlingen vi tillhör, Åkerbo, finns 9 stycken kyrkor. Vi fick Östra Hargs kyrka rekommenderad av kompisar som också döpt sina barn där.
Det enda som var en liten nackdel var att det var rätt små vägar till kyrkan och i år är det ju en hel del snö, så det var lite styrigt att ta sig till kyrkan. Men kyrkvaktmästaren väntade in alla gäster innan han ringde i klockorna.
Innan dopet hade vi träffat prästen för ett dopsamtal. Det var lite komiskt för han tittade på Eric och sa att Eric fick göra vad han ville i kyrkan förutom att skrika. Så fort han sagt det skrattade han för att understryka att han skämtade. Eric blev livrädd för hans bullriga skratt och började gallskrika. Så träffen med prästen blev ju lyckad...
Jag berättade det här för Carl på kvällen och uttryckte mig lite klumpigt. Jag sa skämtsamt att Eric nog inte tyckte om prästen.
Det fick jag ångra. När vi kom till kyrkan innan dopet gick vi till sakristian och träffade prästen för att gå igenom de sista detaljerna och så fort Carl kom in säger han "Eric tycker inte om prästen". Gissa om jag ville sjunka genom golvet.
Under dopakten var Eric tyst ända tills det var dags för prästen att hålla honom och hälla vatten på huvudet. Då gallskrek han åter igen. Efter ett tag, som kändes som en evighet fick jag tyst på honom. Prästen sa skämtsamt att Eric inte gillade att bli döpt men var välkommen i kyrkan ändå. Vilken tur...
De namn vi valt förutom Eric är Tore och Sven efter farfar.
Efter dopet bjöd vi på dopfika hemma hos oss. Vi hade enats om ett litet dop för Eric så vi var "bara" släkten.
Bullar, som min underbara mamma bakat, sju sorters kakor och tårta fanns på bordet.
Jag tycker det var en fin dag och jag tror Eric också var nöjd....trots prästen :)

Jag saknar mitt jobb!

Vet inte om det är ok att göra det eller skriva det när man är föräldraledig??
Men jag saknar mitt jobb. Eller delar av det i alla fall.
Och väldigt mycket saknar jag mina kollegor. Jag är priviligerad med roliga, trevliga och duktiga kollegor som förgyller min tid på jobbet....och ibland även utanför.
Jag är av den sorten som älskar att jobba. Ja, det är faktiskt så. Under förutsättning att jag trivs på jobbet såklart. Det har funnits tillfällen i livet då jag haft mindre intressanta arbetsuppgifter eller arbestgivare som jag inte trivts hos.
Men jag är stolt över att jag alltid sett till att ändra min situation då. Antingen genom att förändra arbetsuppgifterna eller genom att söka mig vidare.
Jag anser att man själv är ansvarig för ens livssituation och är man missnöjd måste man själv försöka förändra den. Det är sällan man får sånt serverat av någon annan!
Nu har jag absolut inte det problemet utan tvärtom, ett jätteintressant jobb som berikar mig massor. Varje dag på jobbet lär jag mig något nytt, vilket i och för sig beror på att jag fortfarande är ganska ny om man jämför med mina kollegors gedigna erfarenheter.
Jag har arbetat 3½ år på Samhall och det är kort tid. Mina kollegor sitter på 20-30 års erfarenhet, så där ligger man i lä.
Nu ska jag ju bara vara hemma drygt ett år men ändå kan jag känna lite längtan efter jobbet.
Jag tror att en del av anledningarna förutom det jag redan skrivit är att jag saknar min identitet på jobbet. Att vara behövd, att uträtta något, att lära sig något och att kanske var duktig på något.
Kanske lite för att det kräver en annan tankeverksamhet än hemma.
Nu får ni ju inte tro att jag vantrivs hemma för så är inte fallet.
Men hemma blir det lite mer projektlederi för att få vardagspusslet att gå ihop.
Och jag är mycket mer stressad hemma än på jobbet. Eller stressad på ett annat sätt kanske jag ska skriva för visst kan det vara jättestressigt på jobbet.
Men på jobbet får man äta lunch, dricka kaffe och även gå på toaletten ifred.
Det får man inte hemma. Det är nästan alltid någon annan som behöver hjälp och då går det såklart före mina egna behov.
Hur mycket man än älskar sina barn kan man i den här perioden av livet sakna egentid. Det är det som får stryka på foten. Egentid just nu är att sent en kväll storhandla mat på ICA Maxi.
Men allt har sin tid, nu är det småbarnsår som gäller med allt vad det innebär. Och mest handlar det om en härlig tid....små barn, små problem var det någon som sa....
Och jag har ju som tur är många år kvar att jobba!

Tiden springer iväg...

Min mamma tycker att jag är dålig på att uppdatera bloggen så jag gör väl ett försök att sammanfatta vad som hänt den senaste tiden....
Senast jag skrev var Eric ca en månad och nu är han drygt tre månader.
Tiden springer iväg och han växer så det knakar.
Jag försöker verkligen njuta av stunden även om det ibland är svårt.
Tiden går mest åt till att passa tider för diverse aktiviteter. Carl ska till och från skolan, Henry ska till och från förskolan, besök på BVC, aktivteter som gymnastik för de äldre sönerna och så lite amning och byte av blöjor och vips har ännu en dag gått.
Sen är det ju en fördel om man dessutom hinner laga lunch och middag, tvätta och städa.
De sistnämna göromålen är verkligen inte mina favoritsysselsättningar men nödvändigt ont.
Däremellan får jag passa på att njuta. I form av långa promenader tillsammans med Eric och ibland med andra föräldralediga mammor som bor i närheten.
Ibland finns det till och med tid för mys hemma. Då jag bara kan sitta med Eric och jollra, skratta och vila. Då vill man att tiden ska stå still och man suger in varje ögonblick och hoppas på att minnas just denna stund.
Det är en hektiskt tid, småbarnsåren. Och fast det ibland är kämpigt är det verkligen en gudagåva med barn. De tillför så mycket glädje och härliga stunder.
Det påminner mig om att jag måste uppdatera barnens citat. Varje dag kommer det roligheter ur deras munnar. Och snart kommer vi ha en till som säger en massa roligheter....
Nu är ju Eric rolig på sitt vis, han pratar för fullt på sitt egna språk och har väldigt nära till skratt. Då och då kan man till och med få honom att skratta högt och nästan få skrattattacker. Det är ljuvligt.
En annan sak som är en fröjd för öga och hjärta är att se alla barnen tillsammans. Min dröm om en stor familj har gått i uppfyllelse.
Carl och Henry har verkligen varit jättegulliga mot sin lillebror. Det har faktiskt inte varit några problem. Carl och Henry hjälper mig med Eric utan protester. De gosar och busar med honom och blir överlyckliga när han svarar med skratt och joller.
De längtar nog lite efter att han ska bli lite större och mer tålig...