Så var man tillbaka på jobbet igen

Så kom då dagen då det var dags att börja jobba igen. Helt frivilligt har jag börjat jobba efter att varit helt föräldraledig i ungefär 8 månader. Tidigt kan tyckas av en del men helt rätt för mig och min familj. Nu har jag bara börjat arbeta deltid och en väldigt liten procent, 25%. Anledningarna till att jag börjar så tidigt är flera. För det första så har Carl tyckt det varit tråkigt att inte få gå på fritids som hans kompisar. Fritids för Carls del är i samma lokaler som skolan. För det andra så har jag saknat mitt jobb och mina kollegor. Jag tycker verkligen att det är kul att jobba. Och sen ska jag inte sticka under stol med att det är rätt tufft att vara hemma med allt vad det innebär. Det är verkligen ett pussel med många bitar som ska läggas varje dag..... Så lösningen på allt detta blev att jag nu jobbar onsdagar och torsdagar, 5 timmar per dag. Carl får på så sätt gå på fritids och Henry får gå lite annorlunda tider på förskolan. Eric har får vara med mormor och morfar som helt fantasktiskt ställer upp och är barnvakt åt honom två dagar i veckan. Som tur är är Eric en väldigt nöjd och enkel krabat. Han är desstuom rätt tydlig med när han är hungrig, har bajsat eller är trött. Han äter det mesta och är för det mesta glad. Första dagen med Eric gick galant och tur var väl det så mormor och morfar vill fortsätta vara barnvakt. Hur var då min första arbetsdag? Jag måste erkänna att jag ändå haft lite ångest för hur det skulle bli. Man kan ju liksom inte veta innan. När jag kom till jobbet hade jag diverse datorstrul som man kan ha efter att ha varit borta en längre tid. Men sen hade jag ett jättebra och givande möte med min chef och efter det kändes det jättebra. Fick träffa en massa trevliga människor som välkomnade mig tillbaka och det värmer ju. Efter min första arbetsdag hämtade jag Carl på fritids. En lycklig kille med mungiporna uppe till öronen. Borta var den sura minen som jag ofta möts av när jag hämtar honom direkt efter skolan. Väl hemma var jag så glad att träffa alla mina fina barn. Helt plötsligt fanns energi att göra köttbullar med Carl & Henry. Henry var tålmodigast och gjordet flest köttbullar. Det blev köttbullar i alla möjliga storlekar och former. Eller som Henry sa, en hel familj där alla såg lite olika ut. Det tålamodet hade jag inte haft efter en hel dag hemma med barnen. Då hade jag varit trött och grinig och trött på min egen röst efter allt tjat. Vilken skillnad att vara ifrån varandra lite och sen ha en underbar kväll tillsammans. Det kallar jag kvalitetstid och inte kvantitetstid!