Ja, drygt en månad efter att Carl & Henrys lillebror kom till världen har jag tid att skriva om händelsen...
Som planerat sattes förlossningen igång den 22 augusti 2010 och vi infann oss på US i Linköping klockan 7:30.
Efter en natt med orolig sömn var det äntligen dags. Vi hade fått rådet att ringa till BB innan vi åkte in för att säkerställa att det fanns tid och plats för oss. En käck barrnmorska sa att det var inga problem.
Så vi åkte in och resan kunde börja...
Lite otur på vägen hade vi allt. Som att barnmorskan hade stora problem med att hitta mina blodkärl. Och hon är inte ensam, jag är väldigt svårstucken, jag har tydligen blodkärl som kryper undan så fort en kanyl sätts in i min kropp. Det kanske beror på att jag är extremt spruträdd. Efter ett evigt grävande, tre spruckna blodkärl och ett nära svimningsanfall från min sida var allt på plats.
Eftersom bebisen inte låg helt fixerad tillkallades en läkare när barnmorskan tog hål på hinnorna. Om man haft tur skulle förlossningen kunna sätta igång av detta men det enda som hände var att fostervatten forsade ur min kropp.
Först fick jag ligga och avvakta eventuella värkar men eftersom det inte hände något fick jag gå upp och gå för att försöka få igång förlossningen. Det var ingen angenäm uppgift att gå omkring i korridoren på BB och hoppas att värkarna skulle sätta igång.
Efter ett par timmar beslutade man att börja ge mig värkstimulerande dropp. Man började med en väldigt låg dos eftersom man inte visste hur min kropp skulle reagera. Med tanke på att jag är en "snabb" föderska ville man ha ordentlig kontroll och en mer långsam förlossning.
Medans jag fick droppet och ingenting hände fylldes avdelningen upp av blivande mammor vars förlossning hade satt igång på naturlig väg.
Helt plötsligt var avdelningen full och alla barnmorskor hade fullt upp. Det gjorde att man avvaktade med att ge mig mer dropp. Och det är ju självklart att det fick bli så, en naturlig förlossning går ju inte att stoppa när den väl satt igång...
Den barnmorskan som påbörjat min förlossning hann gå hem och bli avlöst av en annan innan det var min tur.
Den nya barnmorskan var en helt underbar kvinna, Kajsa 65 år som skulle gå i pension efter nyår. Hon andades och utstrålade erfarenhet och kunskpap. Med henne kände jag mig fullständigt trygg. Att hon sen hade humor gjorde allt mycket lättare.
Kajsa ökade mitt dropp och klockan 13 var värkarna igång. Jag hade blivit rekommenderad ryggbedövning vid denna förlossning så en läkare tillkallades när värkarna var regelbundna. Det var tur att jag inte visste hur ont det skulle göra innan att sätta denna bedövning. Det blev ju inte bättre av att läkaren misslyckades vid första försöket och fick göra om bedövningen på ett nytt ställe.
När väl bedövningen verkade var den till stor hjälp. Jag hade värkar ungefär varannan minut så det var skönt att slippa den värsta smärtan.
Sen följde ytterligare lite strul, kanylen (det kanske inte heter så) till droppet började plötsligt spänna väldigt mycket i min arm och det visade sig att även det blodkärlet brustit och droppet gick rätt ut i kroppen. Det var bara att sätta en ny kanyl. Det visade sig tack och lov att Kajsa var lite säkrare på det och hon lyckades på första försöket.
När värkarna blev starkare kände jag något som rann på ryggen. Det var en koppling till ryggbedövningen som lossnat. En annan barnmorska försökte tappert laga den urhoppade slangen, men det känns som om det inte riktigt lyckades.
Då satte verkarna igång på riktigt och jag kände att nu var bebisen på väg ut. Kajsa tillkallades och hon i sin tur kallade på ytterligare en barnmorska.
Med Kajsas förträffliga vägledning och den andra barnmorskans hjälp gick förlossningen jättebra utan några bristningar som jag innan varit så rädd för.
Sen gjorde det ju naturligtvis fruktansvärt ont och de sista minutrarna tänkte jag bara på att det här var sista gången jag skulle föda barn, aldrig mer.
Men det var såklart värt all smärta för ut kom en helt gudomlig liten kille. Han föddes klockan 17:02, vägde 3770 gram och var 50 cm lång.
Carl & Henry hade fått en lillebror och jag och Tore hade fått ytterligare en underbar son!
Jag måste bara skriva om en liten rolig händelse drygt en timme efter förlossningen.
Jag satt lite lagom mörbultad i en fåtölj och brevid mig satt Tore. Plötsligt reser han sig upp och sträcker på kroppen från sida till sida och utbrister "Jag tror jag har lite ont i ryggen".
Det säger lite om att män inte har en aning om hur det känns för en kvinna att föda barn :)
